Renässans för liberal nationalism

Förändringen mot en mer nyfiken och öppen syn på nationalism inleddes redan före Rysslands invasion av Ukraina. Men Moskvas aggression har också satt fingrarna på nationens betydelse och påmint om att demokratin och friheten också historiskt utvecklats inom nationalstaten.

I Sverige har de nationella symbolerna länge haft en konservativ prägel. Socialdemokratins vision var visserligen nationell. Folkhemmet och välfärdsstaten. Men det var också en motberättelse där kyrkan, monarkin och flaggan inte utmanades som symboler, men fick en mindre central position.

I Danmark och Norge fick den nationella berättelsen istället en mer liberal prägel. I Danmark markerade den uppbrottet från en mer feodalt jordbrukssamhälle mot småjordbruk, byar, folkhögskolor och upplysning i nära relation med kyrkan. I Norge baseras den nationella berättelsen på liberalernas kamp mot den svenska unionen och på motståndet mot Nazityskland. I Norge blev också nationalismen och frågan om rösträtt till Stortinget intimt förknippade med varandra.

I Sverige med en länge homogen befolkning kunde frågor som rör nationell samhörighet lämnas obesvarade. Den nya syn som kom när Socialdemokraterna accepterade nationaldagen som helgdag blev också närmast en parentes i och med den radikala högerpopulismen tillväxt. Nationalism och intolerans blev åter synonyma begrepp och få talade längre om nationens roll som potentiellt ”klister” mellan olika grupper.

Nu tänker de intellektuella om. Kalmarbördige statsvetaren vid Lunds universitet, Björn Östbring, kommer i höst ut med en bok om liberal nationalism. I senaste numret av tidskriften Axess (4/2022) ger han en signal om bokens kommande innehåll. Östbring betonar att den liberala nationalismen gör en historisk återkomst. ”Med Ukrainakriget 2022 har det åter blivit uppenbart att det går att värdesätta både nationalstaten och den liberala demokratin. I själva verket talar mycket för att båda gör sig bäst tillsammans”.

En ledare i tidskriften Liberal Debatt - där Kalmarbördiga Matilda Molander är chefredaktör - konstaterar också att ”vi måste inse att våra värderingar är knutna till våra kulturer.... Svaret på högernationalism är inte bara globalism utan också liberal nationalism”.

Den svenska diskussionen sker inte svävande utanför den globala utan de har tydliga beröringspunkter med varandra. Samhällsvetaren Francis Fukuyama - som en gång proklamerade historiens slut - menar nu -också citerad av Östbring- att liberaler måste ompröva sin syn på nationen. Även liberala demokratier är i behov av nationell identitet i termer av språk, historiska referensramar och grundläggande politiska och sociala konventioner.

En titt också i svensk backspegel visar att liberal nationalism inte är något nytt i historien. Vad som sker nu är snarare ett återuppväckande av en tidigare stark idéströmning. Som statsvetaren Katarina Barrling skriver i Mångsidig liberalism och undflyende konservatism (Timbro) växte nationalismen fram i protest mot dynastier och och imperier. Nationalismen växte fram parallellt med liberalismen.

Nu är det nationens inkluderande potential som betonas i en tid av splittring och fragmentisering. En modern nationalism bygger inte på enhetlighet eller likriktning, inte heller på separatistisk mångkultur, men den värnar gemenskap och sammanhållning.

Det är vad som ska firas den 6 juni.