Regeringskansliet åt regeringen
Förlorarna inom Liberalerna i regeringsfrågan fortsätter att agera för att begränsa partiledaren Nyamko Sabunis parlamentariska manöverutrymme. I en motion till höstens landsmöte föreslås att Sverigedemokraterna inte ska tillåtas få politiska tjänstemän i regeringskansliet Rosenbad om en borgerlig regering tar över efter valet nästa år.
I sak har motionärerna, däribland kvinnoförbundets ordförande Cecilia Elving, helt rätt. Det är en märklig ordning att samarbetspartiers tjänstemän får arbetsrum inne i regeringskansliet.
För väljarna blir relationen mellan regeringen och riksdagen svårförståelig när partier som inte ingår i regeringen får särskilda beredningsresurser. Regeringskansliet är också som det låter regeringens egen organisation och inte riksdagspartiernas. All personal i regeringskansliet förväntas ha sin lojalitet till arbetsgivare, regeringen.
Men nu har Liberalerna själva berett vägen för dylika förväntningar från Sverigedemokraterna. Under Januariöverenskommelsens tid hade Liberalerna fem politiskt tillsatta tjänstemän inne i Rosenbad. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade också politiska tjänstemän i regeringskansliet under Göran Perssons socialdemokratiska enpartiregering. Även Centern hade under en tidigare bondeuppgörelse med Socialdemokraterna tjänstemän i ”RK” som regeringskansliet kallas internt.
”Det har därmed blivit något av oskriven regel att partier som aktivt stöttar en budget också får ställning av att vara ett semi-regeringsparti.”
Det har därmed blivit något av oskriven regel att partier som aktivt stöttar en budget också får ställning av att vara ett semi-regeringsparti. Och därmed lär Sverigedemokraterna ha fått självförtroendet att kräva tjänstemannaposter.
Men det förutsätter också att den borgerliga regeringen har någon form av skriven överenskommelse med Sverigedemokraterna. Hur en M/KD-regering där möjligen också L ingår ska söka parlamentariskt stöd hos SD har ännu inte diskuterats, annat än att det klargjorts att partiet inte kommer att få plats i regeringen.
Den frågan kommer att aktualiseras. Det är inte bara i L-leden som entusiasmen saknas för SD-stödet. Även i KD där lojaliteten mot partiledningen är stark finns en latent kritik mot SD vars grundvärderingar står långt från den kristdemokratiska humanismens. Trots konsensuskulturen i KD- och trots den starka partilojaliteten har tunga profiler under senaste tiden kritiserat strategin.
Om alliansen kunde marknadsföras med ord om gemensam värdegrund och att vi ”trivs tillsammans” är det svårare att marknadsföra den nya strategin för att nå regeringsmakten som kan gå under namnet ”traditionell parlamentarism”. Men det är också nödvändigt. Det är lätt att förstå traditionella KD-väljare som saknar kritik från partiledningen mot SD – men KD såg också tidigt behovet av en ny migrationspolitik. Och Liberalernas tidigare isoleringsstrategi gentemot SD fick motsatt resultat.
Långtgående överenskommelser binder emellertid också samman partierna, som om de har liknande långsiktiga mål.
Det skulle också försvåra möjligheten att nå breda blocköverskridande överenskommelser i riksdagen. Fördelen med överenskommelser som visar vad man inte samarbetar med - exempelvis röda linjer i kultur och demokratifrågor - skulle också understryka de svagaste sidorna hos SD.
Om förhandlingsdagen stundar efter valet nästa år dock ett vara säkert – Sverigedemokraterna kommer att vilja ha samma inflytande över budgeten som Liberalerna hade inom Januariöverenskommelsen.