Regeringen misslyckas med gängbrottsligheten
I lördags, i samband med att Socialdemokraterna i Kalmar län firade hundra år och höll distriktskongress, var justitieminister Morgan Johanssons (S) på plats i Kalmar. I en kommentar angående skjutningarna i Kalmar påpekade ministern vikten av att både gripa de skyldiga och att stoppa nyrekryteringen (Barometern-OT 23/5).
Dagen efter drabbades Kalmar av ytterligare ett mord.
Knappt hade alltså en person hunnits häktas – tidigare förra veckan – misstänkt för mordet på Ängö i början av mars innan det var dags för en mord igen. Denna gång i Funkabo, sent på söndagsnatten.
Det blev därmed det tredje mordet på inte ens ett halvår. Och den åttonde skjutningen på åtta månader. Oxhagen, Kattrumpan och Ängö. Snurrom, Norrliden och nu även Funkabo. Det är vitt skilda områden som har utsatts för det väpnade våldet. Det har sagts att våldet sprider sig som årsringar: Från storstäderna vidare till de mellanstora städerna och därefter även till småstäder. Men spridningen sker även inom städerna. Fler och fler olika områden drabbas.
Tajmingen mellan justitieministerns kommentar och det senaste i raden av mord blev något av en bild över denna regerings bristande framgång i att komma tillrätta med gängen.
I absoluta tal är våldet mer utbrett i en storstad som Stockholm jämfört med Kalmar. I Stockholms län har det bara under 2022 skett trettiosju bekräftade skottlossningar, varav tretton med dödligt utfall. Men som docenten i kriminologi Manne Gerell vid Malmö universitet påpekat ligger antalet skottlossningar och mord som Kalmar nu drabbats av statistiskt sett på en ”extremt hög nivå” per capita för en så pass liten stad. Bara de två föregående dödsskjutningarna hade motsvarat trettio i Stockholm.
Att det gängrelaterade våldet i Sverige bland annat är knutet till knarkuppgörelser är bekant sedan tidigare. Det är helt riktigt som en del påtalat att ”partyknarkare” liksom andra konsumenter av narkotikan bidrar till att göda gängen. Men man ska inte sätta för stort hopp till att vädja till en känsla för moraliskt ansvar hos knarkköpare för att få stopp på våldet.
”Antalet skottlossningar och mord som Kalmar nu drabbats av ligger statistiskt sett på en extremt hög nivå per capita.”
På gränsen till löjeväckande blev det när ledande socialdemokrater tidigare denna mandatperiod till och med försökte göra det till en klassfråga med påståenden om att det skulle vara ”rika” som främst stod för knarkandet, som när Morgan Johansson 2019 påstod att det är ”belagt” att det är städernas välbärgade som håller narkotikahandeln vid liv. En tanke som det inte finns stöd för enligt Centrum för alkohol- och narkotikaupplysning.
Strafflindringar har också spelat en roll enligt bland annat Svenska Narkotikapolisföreningen som varnat för hur lägre straff lett till att utbudet av narkotika har ökat. Hårdare straff är inte bara inkapaciterande – det vill säga hindrar en intagen från att begå ytterligare brott – utan sänder också signaler till de kriminella.
Det kommer behövas såväl förebyggande åtgärder som gedigna satsningar på polis för att kunna mota gängen i grind. Men man ska inte heller glömma att det utöver de kriminellas socioekonomiska bakgrund och gängens ekonomiska intressen även finns sådana aspekter som gängens skadliga machokultur.
Brottsförebyggande rådet tog upp det i en rapport förra året angående de omskrivna ungdoms- och förnedringsrånen. Bland manliga gärningsmän kan det finnas en vilja att stärka sin status eller att helt enkelt söka spänning, och bland kvinnliga gärningsmän motiv som svartsjuka, mobbing eller att man ”retar sig på någon.” Människosyn och värderingar spelar roll.
Alla Kalmarbor förtjänar att få leva i trygghet. Det eskalerande våldet måste stoppas.
