Regeringen kvar i Wallströms återvändsgränd
När Margot Wallström lämnade posten som utrikesminister tolkades det allmänt även som slutet för den utrikespolitik som hade utmärkt regeringen. Den så kallade Wallströmdoktrinen skulle bytas ut mot något mer pragmatiskt och mindre symbolfixerat.
Men trots att Ann Linde har varit Sveriges utrikesminister i snart ett år, består det stora utrikespolitiska misslyckandet från Wallströms tid: den kraftigt försämrade relationen till Israel. Att Wallström inte var välkommen i Israel var allmänt känt, men uppenbarligen har inte heller någon inbjudan kommit till Ann Linde.
Detta är inte så märkligt. Det handlar inte om personkemi utan om politiska ställningstaganden, och den politik Wallström lade fast har bestått. Sverige har exempelvis inte fördömt Iran vars ledare återkommande hotar att utplåna Israel. På den så kallade Jerusalemdagen 22 maj sa högste ledaren ayatollan Khamenei att ”sionistregimen” ska bekämpas och utraderas. Med en stark iransk närvaro i två grannländer till Israel är detta inget tomt hot.
Regeringen Löfven har med tiden tagit antisemitismen i Sverige på allt större allvar, även om agerandet mot sådana krafter inom Socialdemokraternas ungdomsförbund har varit påfallande försiktigt. Regeringen har också tagit initiativ till en konferens om antisemitism som ska äga rum i Malmö.
Men det finns en risk att tyngdpunkten hamnar så mycket på det förflutna att man inte reagerar på antisemitismens yttringar idag. Att en regional stormakt hotar världens enda judiska stat med utplåning borde vara alarmerande. Kan Sverige inte fördöma detta kraftfullt, sätts resten av engagemanget i fråga.
Om inte förtroendet för Sverige i Israel återuppbyggs innebär det att Sverige inte heller framgent har någon förmåga att spela någon konstruktiv roll. Utan gehör hos den ena parten, som dessutom är den starkare, kan man inte åstadkomma någonting. Detta var den fatala felbedömningen i ”Wallströmdoktrinen”. Dessvärre lever regeringen kvar i den.