Regeringen gör som SD när utredare väljs
Det finns många krav som kan ställas på forskaren och forskning. Tre är följande. Ett vetenskapligt arbete inte ska bedömas utifrån andra kriterier än rent vetenskapliga. Man ska exempelvis inte fråga efter forskarens ursprung eller kön. Forskaren ska sedan inte ha andra huvudsakliga motiv än att bidra med nya kunskaper. Och eventuella bindningar till uppdragsgivaren eller andra centrala aktörer ska också redovisas.
Frågan om god forskningssed i samhällsvetenskapen aktualiseras när det avslöjas den vid Uppsala universitet disputerade idéhistorikern Tony Gustafsson som skrivit Vitboken om Sverigedemokraternas Vit-makt historia i varje fall varit medlem i partiet.
Även vetenskapssamhällets medlemmar har åsikter och det skulle strida mot vår samhällsmodell om ett partimedlemskap hindrade dem från att forska om ett parti. Professioner som lärare, journalist eller jurist bygger på att yrkesetiken följs och att egna partipolitiska åsikter inte tillåts färga arbetet.
Om Gustafssons forskning skett inom hans tidigare forskartjänst på universitetet hade ett eventuellt partimedlemskap varit irrelevant. Arbetet skulle bedömas efter de rent vetenskapliga kriterierna. Veterligen har ingen kritiserat de teser som Gustafsson framfört i rapporten om SD:s mörka förflutna.
Men när uppdragsgivaren har ett politiskt intresse av slutsatserna kan frågan ställas om forskningen genomförs för att ”bidra med nya kunskaper”. I andemeningen i god forskningssed ligger att bindningar ska meddelas. Det bör tolkas brett. I detta fall förefaller det dock som att SD kalkylerat fel om partiet trott att tendentiös forskning kan beställas av en svensk fil dr. Gustafsson visar svart på vitt det som om inte förnekats men förringats om partiets bakgrund i rasistiska grupperingar.
”Detta att välja närstående utredare är dock inget som Sverigedemokraterna är ensamt om.”
Detta att välja närstående utredare är dock inget som Sverigedemokraterna är ensamt om. I regeringskansliet har det blivit en vana att utse utredare i kretsen av riksdagsledamöter eller kommunalråd. Det senaste exemplet är från i juli då S-kommunalrådet i Uppsala, Erik Pelling, utsågs till att leda en ensamutredning om boendesegregation.
Att öppenhet råder om politiska sympatier och att direktiven styr utredningen försvarar inte denna nya oordning. Riksdagsledamöter står i beroendeställning till grupp och parti. De har också en egen politisk agenda som kan antas påverka självständigheten. De ska också senare rösta om sina egna förslag. Även kommunalråd får antas ha en egen agenda och de har också lojalitetsförbindelse till sitt eget parti.
Denna politisering av utredningsväsendet riskerar att ge regeringen bristfälliga underlag. Statsvetare har också pekat på att valet av ensamutredare undergräver samarbetskulturen i riksdagen. Parlamentariska kommittéer med representanter för partierna har blivit mindre vanliga. Därmed försvåras pragmatiska lösningar i riksdagen. Kompromissviljan går till historien. Det är uppenbarligen fler än SD som har att ta intryck av betydelsen av oberoende utredare och forskningens frihet.
