Regeringen försöker sola sig i andras glans
Det hände vid den tiden att från regeringen utgick ett påbud att pensionerna och studiemedlen skulle höjas. Socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi (S) höll en pressträff där han förkunnade om regeringens beslut. ”I oroliga tider hjälps vi åt”, kommenterade socialministern Lena Hallengren (S) stolt. ”Det är viktigt att värna studenternas ekonomi”, fortsatte utbildningsminister Anna Ekström (S), ”regeringen höjer studiemedlen.”
Allt formulerat som vore det regeringens förtjänst, en storsint gest för att skydda svenskarna mot ”putinpriserna”.
Det brukar sägas att i krig och kärlek är allting tillåtet. Kanske kunde man tillägga att det även gäller en valrörelse. Men något komiskt blir det när regeringen framställer det hela som en ansvarsfull reform från dess sida, när det i själva verket snarare handlar om en ren formaliafråga.
Såväl garantipensionens som studiemedlens storlek fastställs utifrån prisbasbeloppet, som räknas upp av SCB årligen baserat på konsumentprisindex. I och med inflationen höjs prisbasbeloppet, och därmed per automatik även garantipension, studiemedel, samt taken i sjuk- och föräldrapenningen. Regeringens beslut i frågan var en ren formalitet.
”Regeringens beslut i frågan var en ren formalitet.”
Se där ytterligare ett tecken på den idéfattigdom som präglat stora delar av årets valrörelse. I brist på väl genomförda eller utlovade reformer – statsminister Magdalena Andersson (S) vill som bekant inte ta ordet vallöfte i sin mun – greppar regeringspartiet efter halmstrån att använda i valrörelsen.
Det är inte den enda gången under denna valrörelse som regeringspartiet har försökt att sola sig i någon annans glans. Så sent som förra veckan blixtinkallade regeringen sent på lördagseftermiddagen till pressträff om energikrisen och ekonomin, tillsammans med riksbankschefen och chefen för finansinspektionen. Ett ovanligt tilltag med tanke på att riksbanken är en myndighet under riksdagen, inte regeringen. Men om Socialdemokraterna hoppades på eldunderstöd i valrörelsen skar sig regeringens krisartade retorik – i hopp om att själva framstå som handlingskraftiga – mot myndighetschefernas betydligt mindre alarmistiska tongångar.
Att partier försöker framställa sig själva i extra god dager i en valrörelse, och att de kan gå långt i att kritisera sina motståndare, må väl vara hänt. Men man borde i alla fall kunna förvänta sig att det hela åtminstone utgår från respektive partis politiska verk.
