Regeringen är fast i cementkrisen
Cementakrisen är långtifrån över. Mycket talar nu för att regeringen måste omarbeta sin planerade undantagslag för att rädda den nödvändiga svenska cementproduktionen.
För några veckor sedan meddelade regeringen att en undantagslag ska föreslås för att säkerställa fortsatt kalkbrytning i Gotländska Slite. Beskedet kom efter det att MP-ministrar förminskat cementproduktionens betydelse. Språkröret Märta Stenevi talade om behovet av att ställa om och använda trä. Samtidigt ska skog undantas från produktion och nya järnvägar ska anläggas, vilka kräver betydande mängder cement. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) är också kallad till riksdagen för att försvara sig mot anklagelser om att en rapport från Sveriges geologiska undersökningar gällande cementkrisens långtgående konsekvenser mörklagts av departementet.
Men lagförslaget ter sig poröst. Kritiken är om uttrycket tillåts hård som betong från remissinstanserna. Och då har ändå regeringen i strid med den vanliga ordningen valt att bara låta en enda domstol höra till remissinstanserna som alla bara fått tre dagar på sig att gå igenom materialet.
Vänersborgs tingsrätt understryker att regeringen ”griper in i den dömande verksamheten på ett sätt som hittills inte varit förenligt med svensk rätts- och förvaltningstradition”.
Den ifrågasätter också att en lag stiftas för ett enda enskilt fall och varnar för att andra verksamhetsutövare kan söka undantagslagar om domstolsavgöranden gått dem emot.
Liknande kritik kommer från Uppsala universitet som talar om att ”domstolarnas självständighet utmanas”, medan Göteborgs universitet varnar för att ”domstolarnas roll” undergrävs.
För en regering som återkommande varnar för att utvecklingen i Ungern och Polen kan ske i Sverige är remissvaren minst sagt besvärliga. Vänersborgs tingsrätt gör också den jämförelsen och ställer frågan hur ”robust” det svenska rättssystemet egentligen är.
”Den kommande lagrådsgranskningen ser således ut att bli en ny mardröm för regeringen”
Den kommande lagrådsgranskningen ser således ut att bli en ny mardröm för regeringen. Regeringen kan och ska inte klandras för domstolens avslag men den har att svara för att tillståndshanteringen är så utdragen så att den också när det gäller cementproduktion försvårar industriell verksamhet i Sverige. Man lovsjunger industrins betydelse, men negligerar behovet av energi, mineraler och cement. Man tittar på miljökonsekvenser i Sverige, men ignorerar att inhemsk produktion från skogen, gruvorna och brotten globalt sett ofta är klimatmässigt överlägsen.
Frågor måste också ställas till Cementa som valt att lägga alla ägg i samma korg. Centraliseringen och monopoliseringen av svensk cementproduktion var länge statligt styrd och syftade till nationellt oberoende. Steg för steg har produktionen koncentrerats. Cementas nedläggning av fabriken i öländska Degerhamn var ännu ett beslut i tangentens riktning.
Nedläggningen motiverades med klimatskäl och med att skalfördelar skulle uppnås med en större produktion på Gotland. Men 300 000 ton cement som den årliga produktionen var utgjorde närmare 10 procent av bolagets totala svenska tillverkning. I dag är det svårt att inte se nedläggningen i Degerhamn som ett stort industriellt misslyckande.
