Annons

Reformera arvsfonden

Allmänna arvsfonden fyller inte längre en funktion. Därför bör fonden renodlas och kusinarv återinföras.
Ledare • Publicerad 7 september 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Hos arvsfonden samlas pengar på hög.
Hos arvsfonden samlas pengar på hög.Foto: Martina Holmberg / TT

Allmänna arvsfonden föreslås få en bredare målgrupp, enligt en statlig utredning. Men i stället för att finjustera fondens uppdrag bör dess uppdrag stöpas om i grunden.

Arvsfonden inrättades på 1920-talet. I takt med att familjer började flytta isär, minskade anknytningen till kusiner. Därför avskaffades kusinarvet. För att hitta ett sätt att använda arvspengarna stadgades att de skulle tillfalla fonden när inga arvingar fanns.

Annons

På många sätt har arvsfonden varit en succé. Till en början skulle fondens medel skänkas till behövande barn. Om fonden splittrades på för många ändamål skulle pengarna inte göra någon nytta. Huvudsakligen gick pengarna till att stödja fattiga barn, inrätta barnhem och bygga ungdomslokaler.

När välfärdsstaten byggdes ut förlorade fonden sin ursprungliga funktion. Kommunerna tog över ansvaret från fonden, och sedan 1960-talet har det varit svårt att hitta ändamål för utdelning. Nu bör arvsreglerna ses över.

I dag sitter fonden på ett kapital på över 10 miljarder kronor, trots att 90 procent av inkomna medel ska gå till donationer. Pengarna samlas på hög. Samtidigt har fonden ett bredare uppdrag än någonsin. Projekt för barn, ungdomar, personer med funktionsnedsättning och nyanlända kan få medel ur fonden. Det gäller förutsatt att projektet är nyskapande och har något av tio uppställda ändamål. Det kan handla om integration eller jämställdhet.

Det är som om arvsfonden får finansiera sådant som politikerna inte vill besluta om själva. Just kravet på nyskapande är ett ok. Fondens medel främjar en experimentverkstad, där de mest innovativa idéerna belönas. Men det som är innovativt är inte nödvändigtvis viktigast. För att hjälpa personer med behov behövs sällan innovation.

När regeringen överväger att utöka fondens målgrupp ytterligare öppnar det för att medlen sprids tunt. Det var just det som riksdagen ansåg var risken med ett för brett uppdrag år 1928. Snarast är det ett tecken på att det inte längre finns någon idé bakom fonden.

Även om om många av projekten som fonden finansierar är lovvärda initiativ, är frågan om det är försvarbart att bruka pengarna som de görs. Fondens medel är trots allt vad som kvarlämnats från tusentals svenska utan arvsberättigade efterlevande. Att låta de pengarna gynna samhällets mest behövande är moraliskt försvarbart.

Men att låta pengarna flyta iväg till diverse integrations- och jämställdhetsprojekt som inte får medel på något annat sätt är desto mer tveksamt. Vare sig det rör sig om ett nytt slags metod för genuspedagogik på förskolor eller företagarkurser för nyanlända. Nyskapandekravet främjar det experimenterandet framför att täcka upp där välfärdsstaten inte räcker till.

Om fonden inte längre fyller någon funktion, vore det rimligare att återinföra kusinarv. Att avskaffa kusinarv för att låta pengarna gå till samhällsnyttiga behov var rimligt år 1928. När pengarna inte längre behövs för sådana ändamål bör fondens uppdrag renodlas samtidigt som kusinarv återinförs.

Regeringen skulle göra klokt i att kasta utredningens förslag i papperskorgen, och i stället ta ett helhetsgrepp om arvsfrågan. En bra början vore att utreda hur Allmänna arvsfondens arbete kan renodlas.

Fredrik HultmanSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons