Reflexmässig normkritik av regeringen
På fredagskvällen den 1 september mellan klockan 20:15 och 20:18 planeras en manifestation vid landets scener. Initiativtagaren, Isabel Cruz Liljegren, dramatiker och styrelseledamot i Dramatikerförbundet och Scensverige, arbetar för att scenkonstkollegor tillsammans med och andra kulturutövare ska tystna under tre minuter för att visa hur ”tomt Sverige skulle bli utan kultur”.
Det finns ett idealistiskt motiv i upprop som detta. Det handlar om mer än egna villkor utan om en genuin omsorg om konsten och kulturen som en särskild sfär i samhället som berikar människors liv.
Till bilden hör ändå att skådespelare, konstnärer och författare till stor del tillhör några av de svagare grupperna på arbetsmarknaden. Anställningsavtal är ofta tillfälliga, inkomsterna låga och grupperna har för övrigt begränsade möjligheter att strejka eller på andra sätt använda sig av stridsåtgärder.
Men den planerade manifestationen vittnar också om den starka position som grupperna åtnjuter i offentligheten. Om de saknar makten i att vara organiserade så har de ordets och uttryckens makt.
Det ligger i sakens natur att författare eller andra kulturpersonligheter som i vardagen arbetar med pennan som vapen - eller med andra konstnärliga uttryckssätt - har access till vår tids torg, medierna, och att de äger förmågan att få sitt budskap spritt. Arenor och scener kan också användas för egen opinionsbildning och politiska inlägg blir inte sällan i sig själva samtidskonstverk. Som i detta fall.
Även om denna manifestation inte blir alls lika omfattande som en liknande tillställning 1988 har den redan fått bred publicitet på kultursidor och i etermedia. Den mycket dramatiska karaktären – tysta minuter är ju annars något som förknippas med hedrande av en avliden – är tacksam för varje kulturredaktör med en sida att redigera under sommartorkan.
Men sett i relation till den rådande kulturpolitiken ter sig budskapet alltför teatraliskt, även med all respekt för att litterärt präglat beskrivande ofta sker med stora bokstäver, målande bilder och utan nyanser.
Syftet med aktionen är nämligen att ”synliggöra nedmonteringen och bortprioriteringen av hela kultursektorn”. Bakom de dystopiska orden om en pågående kulturskymning döljer sig kritiken mot att anslaget i kulturbudgeten sänks.
Kulturpolitik är nu mer än budgetposter. Men utan att ifrågasätta situationen för a-kasseberoende skådespelare under pandemin eller anslag för muser och teatrar i inflationstider bör det i rättvisans namn påpekas att sänkningen egentligen är en återgång till anslagsnivåerna före de extra coronastöd som infördes under pandemin. En ”sektor” som tilldelas 16 miljarder kronor av staten kan inte sägas vara bortprioriterad.
Överdrifterna fortsätter när det vidare varnas för att ”de smygande förskjutningarna och neddragningarna är lika farliga som de drastiska”. Det antyder någon slags dold agenda syftande till att krympa yttrandefrihet och demokrati och att regeringens politiska avsikter inte är goda.
”Det antyder någon slags dold agenda syftande till att krympa yttrandefrihet och demokrati och att regeringens politiska avsikter inte är goda.”
När kulturminister Parisa Liljestrand (M) samtidigt arbetar för att utveckla den kultursamverkansmodell som fått kommuner och regioner att öka den totala kulturkakan som staten huvudfinansierar är det svårt att ta till sig den uppblåsta retoriken som skymmer en i sig viktig påminnelse om kulturens roll och betydelse. Uppropet blir så mest en tidstypisk installation över en normkritik som föga överraskande tar sig i uttryck i ett underkännande av just mitten-högerregeringen.
