Rätt och plikt men ingen garanti
Liberalerna är det näst minsta partiet i riksdagen. Nu ska ett av partiets profilförslag, som får stora konsekvenser för hela förskolesektorn, utredas trots att Socialdemokraterna är emot det och utbildningsministern anses att det inte behövs. Livet med Januariöverenskommelsen är verkligen uppochnervända världen.
Det handlar om obligatorisk förskola för nyanländas barn, ett L-förslag som kom med i Jöken under den obegripliga formuleringen ”rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan”.
Av utbildningsminister Ekströms uttalanden kan man få intrycket att utredningsuppdraget görs för det rena intellektuella intresset: ”Vi kommer inom kort att tillsätta en utredning som ska sätta lite kött på benen om vad en rätt till obligatorisk språkförskola skulle innebära”, säger hon till SR. Men i överenskommelsen har S redan förbundit sig att genomföra åtgärden. Socialdemokraterna har på punkt efter punkt satt regeringsmakten över vad de själva tror är rätt.
Dessvärre är Liberalernas förslag inte längre relevant. Förskola kan onekligen stärka språkutvecklingen hos barn till utrikes födda föräldrar, men allt är en fråga om proportioner. I grupper där barn som inte har svenska som modersmål utgör en stor majoritet fungerar inte förskolans förmedling av det svenska språket.
Ska förskolan rent allmänt lära ut det svenska språket krävs stora majoriteter av barn med svenska som modersmål. Dessa existerar inte idag, i synnerhet inte i de förorter där regeringen vill få upp förskoledeltagandet.
Detaljerna i Liberalernas förslag är anmärkningsvärt vagt formulerade, men det tycks som om barn med andra modersmål ska tillbringa en stor del av dagarna med att lära sig svenska i särskilda grupper. Detta är med dagens resurser helt orealistiskt och innebär en ambitionssänkning för barn som inte behöver språkundervisning.
Det största problemet är dock att Liberalernas förslag, som nu har blivit regeringens politik, undergrävs av läroplanen för förskolan. Där finns nämligen inga särskilda integrerande ambitioner. Svenska jämställs med andra språk: ”Barn med annat modersmål än svenska ska ges möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål.”
När Skolinspektionen för några år sedan gjorde en stor granskning av kvaliteten i förskolan, var det just språkutvecklingen i andra språk än svenska som fick kritik av myndigheten. Exempelvis borde modersmålsstödjare användas mer för att leva upp till läroplanen, enligt Skolinspektionen.
En förskola där närvaropliktiga barn tas åt sidan för att lära sig svenska, för att direkt efteråt uppmanas att tala sina modersmål med hjälp av personal som inte behärskar dem, sänder inga begripliga signaler.
Det gör för den delen inte de bakomliggande tankarna heller. Å ena sidan ska barnen vara i förskolan för att mammorna ska arbeta och den jämställda svenska tvåförsörjarmodellen hävdas. Å andra sidan ska förskolan ”främja barnens förståelse för värdet av mångfald”. Sveriges folkvalda borde reda ut dessa målkonflikter och motsägelser. Istället bygger man på med nya lager genom Januariöverenskommelsen.
