Rätt med talmansnegativitet
Under sin tid som talman fastställde Urban Ahlin (S) en praxis som bidragit till att stärka riksdagens ställning och som gissningsvis inte föll till största belåtenhet hos de gamla vännerna i regeringskansliet.
Ahlin godkände nämligen så kallade ”negativa tillkännagivanden”, det vill säga direkta anmodanden från riksdagsmajoriteten till regeringen att inte agera på ett visst sätt. Talmannen utnyttjade i likhet med sina närmaste företrädare aldrig möjligheten att inte låta kammaren rösta om frågan, så kallad propositionsvägran som ger talmansinstitutet en stark ställning som vakt över grundlagar och rättsordning. Därmed - och efter en senare granskning i Konstitutionsutskottet är således en visserligen svag praxis etablerad där riksdagen har rätten att rikta krav inte bara vad regeringen ska göra utan vad den inte ska fatta beslut om. Med tanke på att den tidigare M-märkte talmannen Per Westerberg fattat samma beslut och tillåtit omröstningarna hade det en viss betydelse att även en s-märkt talman gjorde samma bedömning.
Besluten bidrog också till vad som kallas en ”reparlamentisering” – en förstärkning av riksdagens makt. Tillkännagivanden har nu mot bakgrund av det nya politiska landskapet blivit en del av den politiska vardagen. Detta trots att dessa starka uppmaningar från riksdagen inte fanns i grundlagsfädernas tanke när dagens regeringsform skrevs.
Men alla har inte varit lika glada över de folkvaldas starkare makt. Statsminister Stefan Löfven muttrade över antalet tillkännagivanden under den förra perioden och flera rödgröna ledamöter i Konstitutionsutskottet kritiserade användningen och hävdade att den underminerade principen att ”regeringen styr riket”. Men parlamentarismens principer bygger på att regeringar har stöd i riksdagen. Den kan mycket väl ignorera ett tillkännagivande – och då riskera att få ett misstroende emot sig – men självklar praxis stadgar att de folkvaldas beslut ska följas. Och om regeringen inte vill driva en politik som den inte tror på får den helt enkelt meddela riksdagen det, eller låta någon annan styra landet.
Regeringen presenterade i mars en skrivelse på 377 sidor gällande hur den hanterat de hundratals tillkännagivande som beslutats i riksdagen. Men det går inte lika fort i alla fall.
På fredagen KU-anmäldes justitieminister Morgan Johansson av moderaternas Johan Forsell för att inte ha följt upp tillkännagivanden. Denna gång handlar det om riksdagens uppmaning till regeringen att skärpa lagstiftningen mot inbrott.
Konstitutionsutskottet har tidigare konstaterat att en regering bör ha två till tre år på sig att hantera en skrivelse från riksdagen. I detta fall har vatten runnit under Helgeandsholmens broar under fem år. Med tanke på att tillkännagivandena inte är reglerade i riksdagsordningen är det dock svårt att tro att någon allvarlig kritik kommer att riktas mot justitieministern.
Däremot påvisas än en gång hur svårt regeringen har att agera i det politiska landskap som råder. Justitie- och socialutskottet fattar beslut återkommande om tillkännagivanden. Där hanteras många frågor som januariöverenskommelsens partier ägnade litet eller inget intresse åt i förhandlingarna.Tillkännagivanden illustrerar det märkliga i att regeringen de facto har en ideologisk majoritet emot sig i riksdagen.
Men de väger också lättare när samma partier som står bakom tillkännagivanden, (läs C och L) samtidigt ingår i ett budgetsamarbete med regeringen och därför får svårt att med trovärdighet driva instrumentet till sin yttersta spets - och kräva misstroende - om kraven ignoreras. Att oppositionspolitik med SD stöd är legitimt när samma politik i regeringsställning med SD-stöd är fel är också svårt att förstå.
Talmännen har behandlat tillkännagivandeinstitutet bättre än flera riksdagspartier.
