Rätt att uppmärksamma avkragningen
Hur ska Svenska kyrkan behandlas? Som Sveriges största medlemsorganisation med en särskilt historisk ställning i vårt land eller som en organisation som alla andra vars interna förhållanden är en fråga främst för medlemmarna?
Ibland gäller det senare perspektivet. Men ofta det förra.
Att biskopen i Visby stift avkragades av Ansvarsnämnden för biskopar blev den bärande nyheten under gårdagens eftermiddag på landets största nyhetssajter.
Det var ingen felaktig prioritering. Avgörandet är historiskt och har naturligtvis också ett visst prejudikatvärde. Även om det slås fast i beslutet att kraven är hårdare på en biskop än en präst eller diakon. Där kan varningar eller prövotid ges av ansvarsnämnden, vilket inte är möjligt enligt Kyrkoordningen när det gäller biskoparna. Vad man än tycker om den stränga påföljden vittnar den om hur centrala begrepp som anseende och moral är i det största samfundet.
”Sex kryddat med kyrka frestar naturligtvis alltid till läsning.”
Sex kryddat med kyrka frestar naturligtvis alltid till läsning. Men uppmärksamheten måste ändå förklaras med att Svenska kyrkan liksom biskopsämbetet har en historiskt grundad särställning i vår kultur, såsom präglande stat, samhälle och folk. Och särställningen är allmänt accepterad också av medierna. Ingen annan organisationsföreträdare på en ö med 60 000 invånare hade ägnats samma uppmärksamhet om han fått sparken av motsvarande skäl.
Den rimliga särställningen rimmar möjligen dåligt med bilden av att Sverige är världens mest sekulariserade land. I ett sådant skulle nämligen en affär och en arbetsrättslig fråga på en ö ute i havet inte fått några journalister att fatta pennan.