Rätt att straffmyndighetsåldern utreds
När justitieminister Gunnar Strömmer (M) talar om hur skakad han är av våldsbrottsligheten bland ungdomar bör man lyssna. Det var det inte alla som gjorde då han uttalade sig i Dagens Nyheter om regeringens planer på att sänka straffmyndighetsåldern. Den reflexmässiga reaktionen att ”barn inte ska sättas i fängelse” sitter i ryggmärgen på regeringens kritiker. Det är emellertid inte syftet.
Det finns många missförstånd, inte sällan medvetna, kring vad en sänkt straffmyndighetsålder från dagens 15 år - en jämförelsevis hög siffra internationellt - egentligen innebär.
I själva verket är Gunnar Strömmer mycket tydlig med vad regeringen vill uppnå genom att sänka straffmyndighetsåldern. I dagsläget saknar Polisen nödvändiga befogenheter att använda tvångsmedel mot barn under 15 år som misstänks för brott. Grundläggande saker som att tömma en mobiltelefon på information blir i praktiken omöjligt. Även vid misstanke om grova brott kommer en fjortonåring behandlas som ett icke-straffbart barn medan en marginellt äldre femtonåring möter lagens fulla kraft.
När den grova brottsligheten kryper längre ner i åldrarna blir den gränsen allt svårare att upprätthålla. Det bidrar också till att grovt kriminella handlingar lejs ut på minderåriga på det sätt som sker i dag när tonåringar påträffas med automatvapen. Det är den utvecklingen som Gunnar Strömmer och regeringen vill anpassa straffmyndighetsåldern till.
En förändring av straffmyndighetsåldern handlar om vilka metoder som ska få användas i det brottsbekämpande arbetet, inte bara vilka påföljder som kan bli aktuella. Det är en viktig distinktion. Oaktat om den utredning av frågan som regeringen nu tillsätter landar i en sänkt straffmyndighetsålder ”någonstans mellan tolv och femton år” - som Gunnar Strömmer ser framför sig - innebär en sänkning inte per automatik inlåsning.
Många kritiker begår emellertid felslutet att sätta likhetstecken mellan brottsbekämpning och bestraffning. Att sänka straffmyndighetsåldern döms ibland ut av vissa kriminologer eftersom det inte alltid lett till minskad brottslighet i andra länder där det har prövats.
”Brottsofferperspektivet behöver lyftas även när grova brott mot andra människor begås av mycket unga personer.”
Förutom att lägre straffmyndighetsålder knappast kan sägas vara den enda gemensamma nämnaren för så olika länder som Danmark, Frankrike och Storbritannien handlar bestraffning om upprättelse för brottsoffer. Straffet har en moralisk dimension. Det är även detta som en sänkt straffmyndighetsålder återspeglar. Brottsofferperspektivet behöver lyftas även när grova brott mot andra människor begås av mycket unga personer.
Den destruktiva utvecklingen till trots är det ändå viktigt att barn inte döms som om de vore vuxna. Även om en fjortonåring inte är ett barn i ordets allmänna mening - om än i juridisk - är det fortfarande lång väg kvar till tjugofem års ålder då hjärnan nått sin fulla mognad. Misstag kommer att begås på vägen, ibland allvarliga sådana.
Det är däremot skillnad på misstag och rena övergrepp. Den verkligheten behöver återspeglas i straffmyndighetsåldern.
