Ramverket är inte till för regeringen
När politiska framgångar uteblir och ”den andra sidan” vinner är det frestande att söka ändra på de politiska spelreglerna för att underlätta möjligheterna att själv triumfera.
Det är vad som förklarar nya slitningar kring det finanspolitiska ramverket - den budgetordning som konstruerades efter 1990-talets finanskris.
Liberalerna talar nu öppet om att överge grundtankarna i ramverket. Partiföreträdare säger att budgetordningen är ”överspelad” och att även liberaler behöver ”smutsa ner händerna” genom att bryta ut delar av en statsbudget och rösta om dem i kammaren.
Bakgrunden är partitaktiska skäl. Liberalerna väljer att offra budgetreglerna som innebär att riksdagen tar ställning till budgeten i ett enda beslut för att slippa vid att ett regeringsskifte delta i någon som helst förhandling med Sverigedemokraterna om budgeten. Partiet vill istället förhandla om budgeten i finansutskottet.
Egenintresset genomsyrar också Centerpartiets krav på förändringar av budgetprocessen. Partiet har tidigare vänt sig emot att oppositionen i utskotten lagt fram egna initiativ och därigenom ändrat intäkter och utgifter i redan beslutade budgeten. Det gäller exempelvis det aktuella utskottsinitiativ från M, KD och V om att tilldela mer pengar till äldreomsorgen. Om M/KD/V föreslår finansiering till sitt initiativ är oklart. Just nu lånar dock regeringen miljard efter miljard så den aspekten väger något lättare.
Centerpartiet har på denna punkt fått understöd av det Finanspolitiska rådet och nu också av den tidigare vice riksbankschefen Karolina Ekholm, som fått det prestigetunga uppdraget att vara ordförande för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).
Det är naturligtvis möjligt som Ekholm och Centerpartiet föreslår att ta ifrån riksdagen möjligheten att föreslå tilläggsbudgetar, men det skulle vara lika med en maktförskjutning från de folkvalda till regeringen.
De folkvalda har då färre verktyg till förfogande. En återstående möjlighet är att rikta misstroendevotum mot enskilda ministrar för att stoppa exempelvis skattehöjningar. Det vore en olämplig utveckling av riksdagens kontrollmakt, men det enda möjliga för en de facto majoritet i riksdagen som inte vill anklagas för att vara passiva bänknötare.
I grunden är pudelns kärna att den sittande Januariregeringen har en mycket svagt parlamentariskt stöd. Det är med tanke på att en eventuell S+C+MP regering skulle vila på ett än porösare underlag som Centerpartiets krav på tuffare regler ska betraktas. Där förenas Centern med nationalekonomer som inte diskuterar de demokratiska aspekterna som följer av att de folkvaldas initiativrätt skulle avvecklas.
Men idén med budgetordningen har aldrig varit att primärt skydda den sittande regeringen. Den är att förhindra utgiftsdrivande motstridiga beslut från riksdagens sida.
