Annons

Rädda dagmamman

Dagmammans existens är hotad. En miljöpartistisk kommunpolitiker har verkställt regeringens beställning och levererat en utredning som föreslår ett etableringsstopp för familjedaghem. Föräldrars valfrihet och kommuners självstyre negligeras.
Ledare • Publicerad 13 juni 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
På väg till historieboken. Tyvärr.
På väg till historieboken. Tyvärr.Foto: Hasse Holmberg

Dagmamman eller som den numera heter den ”pedagogiska omsorgen” är på väg att bli ett föremål för historieböcker och museer. I en utredning föreslås nämligen ett etableringsstopp för pedagogisk omsorg, eller dagbarnvårdare, som ska gälla i landets alla kommuner. Dagbarnvårdaren ska fasas ut och förskolan blir det enda barnomsorgsalternativet som ska erbjudas.

Utredaren, kommunpolitikern Linda Eskilsson från Miljöpartiet i Uppsala, har uppenbarligen inga höga tankar om det kommunala självstyret. Centralstyret väger tyngre än tilltron till den lokala demokratin och det nära självbestämmandet.

Annons

Men framför allt sätts föräldrarnas valfrihet i det sista rummet. Steg för steg har valfriheten också inskränkts. Först avskaffades det kommunala vårdnadsbidraget för de föräldrar som i strid med normen valt att stanna hemma med sina barn. Sedan sätts sista spiken i kistan för den dagbarnvårdarmodell som på 1970-talet hade svarade för omsorgen av 170 000 barn. Antalet har konsekvent minskat inte minst som en konsekvens av det politiska förakt som visats mot en efterfrågad barnomsorgsform.

Linda Eskilsson för en rad argument för att medels lagstiftning stoppa familjedaghemmen. Det kompensatoriska uppdraget kan inte fullföljas, möjligheter till särskilt stöd är för dåliga och lokalerna håller inte samma standard som den kommunala förskolan. Barnen har sammantaget för låga kunskaper när de kommer till förskoleklassen.

Om nu de pedagogiska satsningarna på förskolan, på andra sätt motiverade, hade haft den goda påverkan på kunskapsmålen som antyds skulle Sverige rimligen varit i topp i Pisa-mätningarna.

Det är på sin plats att påpeka att förskolan inte är obligatorisk för föräldrarna. Därmed kan inte exakt samma krav ställas på dagbarnvårdare som på förskolan. Och om det anses finnas skäl att höja kvaliteten borde det rimliga vara att erbjuda utbildningar istället för att i första hand föreslå ett mycket ingripande etableringsstopp som dessutom från juridiska synvinklar ter sig minst sagt tveksamt.

Valfrihet för föräldrar verkar vara den allra mest ifrågasatta friheten i Sverige - trots att föräldrarnas självbestämmande över barn och familj i internationell rätt har ett väldigt starkt skydd. Föräldrarnas förmåga att välja och fatta beslut ifrågasätts konstant. Hemmaföräldrar bemöts med fördomar medan normkritiska resonemang och genusteorier trycks in på förskolorna. Vårdnadsbidraget sågs som en kvinnofälla. Dagbarnvårdaren beskrivs i termer som att det är en fälla för barn utveckling. Alla ska in i en och samma norm.

Man kunde möjligen vänta sig av en självständig utredare att vederbörande lägger större tyngd vid rättsliga resonemang och kanske försvarar det kommunala självstyret. Det händer ju faktiskt att utredarna avfärdar regeringens utgångspunkter. Den antipluralism och den långtgående styrningen präglade dock också direktiven. Det verkar finnas särskild energi och engagemang när det gäller att begränsa föräldrars självbestämmande och valfrihet över något så centralt som de egna barnens uppväxt.

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons