Psalmer som norm eller normkritik?
Nu är processen i gång med att forma den femte psalmboken i Svenska kyrkans historia. Den senaste utkom 1986 och uppfattas som mindre aktuell. Sedan 1986 har Svenska kyrkan och staten gått skilda vägar, sekulariseringen är omfattande och det kollektiva minnet vad gäller psalmer är betydligt diffusare.
Men den förra psalmboken betraktades också som en succé, både musikaliskt och i ett ekumeniskt perspektiv. Äldre melodier restaurerades efter sitt ursprung. Tradition och förnyelse gick hand i hand i en psalmbok som också kom att till del präglas av Anders Frostensons text och musik.
Under det bestående statskyrkosystemet - ja hela slutprodukten var en statlig utredning SOU 1985:16 - enades alla betydande kristna samfund i Sverige om att ge ut en gemensam psalmbok. De 325 första psalmerna var gemensamma för alla samfund och byggdes sedan på med samfundsspecifika tillägg. Svenska katoliker fick således en psalmbok med Martin Luthers psalmer och Svenska kyrkans psalmskatt kompletterades samtidigt med väckelsens sånger och visor.
Med statskyrkans upphörande stärktes emellertid den religiösa pluralismen. Frikyrkosamfunden var försvagade medlemsmässigt, men åtnjöt starkare självförtroende. De gemensamma projekten blev inte lika populärt. Och nya musikaliska trender gav upphov till olika tillägg i psalmböckerna.
Nu är det oklart om den ekumeniska ambitionen består. Frikyrkolandskapet har förändrats genom sammanslagningar och från Svenska kyrkan sägs endast att frågan är komplex och hanteras i Sveriges kristna råd.
I medier beskrivs processen tidstypiskt som om det är något allsångshäfte som ska tas fram. Kändisnärvaron är framträdande, innehållet i skuggan.
Det väckte också berättigad uppmärksamhet när projektledaren för psalmboken, Ann-Katrin Bosbach, i en intervju nyligen talade om tidens psalm som ”allsångsvänlig, normkritisk – och att den ska ge hopp i en orolig tid”.
”Det väckte också berättigad uppmärksamhet när projektledaren för Svenska kyrkans nya psalmbok, Ann-Katrin Bosbach, i en intervju talade om tidens psalm som 'allsångsvänlig, normkritisk – och att den ska ge hopp i en orolig tid'.”
Att Svenska kyrkan behöver psalmer för exempelvis samkönade vigslar kan ingen ifrågasätta eftersom kyrkan förrättar dem. Och att psalmbokens fäder och mödrar har att förhålla sig till att psalmer också måste riktas till en sekulariserad kultur där kyrkliga begrepp och språk för många är okända hör rimligen till bilden.
Men det är onekligen ett tidens tecken när normkritik och maktanalys blir norm. Det påvisar normkritikernas generella svårigheter med att respektera andras uppfattningar. Här framstår psalmprocessen såsom den hittills skildrats även denna gång som en spegel av sin samtid. Men varje psalmboksprocess har samtidigt varit debatterad och kritiserad. Det säger något om psalmbokens betydelse också i vår tid.
