Pressa på om presstödet
Presstöd eller pressdöd? Ja, under många år var presstödet en återkommande konfliktfråga mellan både partier och tidningar. Systemet anklagades för att vara skisserat för att rädda vanskötta socialdemokratiska pressorgan och ansågs orättvist gentemot borgerliga förstatidningar.
Nu är debatten en annan. Eller rättare sagt ingen alls. Häromdagen presenterade regeringen utformningen av det nya redaktionella stödet på 500 miljoner kronor som beslutats med anledning av coronakrisen utan några läsbara reaktioner.
Det var det andra mediepaketet från regeringen. I våras lanserades en permanent ökning av mediestödet som i dag uppgår till 600 miljoner kronor och som ska ökas till 800 miljoner kronor.
Att den mediepolitiska verkligheten förändrats råder det ingen tvekan om. På listan över presstödsmottagare står nu tidningar som Göteborgs-Posten (40 miljoner), Bonnierägda Sydsvenskan (31) och likaså andra Bonnierägda landsortstidningar såsom Gefle Dagblad (20) Nerikes-Allehanda (24). Dominerande tidningar åtnjuter ett driftsstöd som var tänkt att gå till mindre tidningar, men som numera ofta har gått till historien (Gota Medias dominerande tidningar tar inte emot något driftsstöd). Och såsom det nya redaktionella stödet är utformat ser också en redaktion som TV4-Nyheterna ut att kunna få stöd. Något pikant med tanke på att TV4 numera ägs av delstatliga Telia.
Vi lever i en ny medietid där den dagspress som stärkt demokratin, granskningen och agerat som meningsskapare utmanats av internationella aktörer som Google och Facebook på annonsmarknaden. Om det bland annat var partipolitiska skäl som fick koalitionen socialdemokrater och centerpartister att värna de svenska lokaltidningarna visar tung forskning i dag på starka samband mellan närvaro av lokal press och demokratins hälsotillstånd. Utan en granskande lokaljournalistik försvagas kvaliteten på den offentliga administrationen. Valdeltagandet tenderar att sjunka utan lokal press. Lägg därtill att polarisering tenderar att öka när parlamentsledamöter inte bevakas av journalister från den egna valkretsen. Utan bevakning frikopplas politikerna från väljarbasen och driver i lägre grad dess frågor.
Med ökad tidningslöshet följer en kraftig public service-dominans som även vänner av en radio och tv i allmänhetens tjänst måste oroa sig över. Utan tidningskonkurrens blir journalistiken mer enhetlig och den får färre ögon och öron.
Presstödets baksida i dag är inte att den fria konkurrensen snedvrids eller att tidningar med viss färg särbehandlas. Annars stödkritiska moderater har för övrigt sällan kritiserat det faktum att flaggskeppet Svenska Dagbladet överlevt tack vare årligt presstöd som i dag uppgår till 40 miljoner kronor. Problemet i dag är ett annat än det var i går.
Det ”gamla” fortfarande gällande presstödsystemet kan man säga mycket om. Men det inverkade i vart fall inte på tidningarnas oberoende.
När omfattande förändringar införs på rekordkort coronatid är huvudfrågan istället hur det stöd som ska möjliggöra bevakning och granskning ska utformas för att samtidigt garantera pressens självständighet. Blott det faktum att stödet växer sätter bilden av en intressegemenskap under vardande mellan stat och press.
Med det etablerade uttrycket ”den tredje statsmakten” menas att pressen har ett grundlagsfäst skydd att granska, bevaka och skapa opinion.
Utvecklas mediestödet åt fel håll med beslut fattade utifrån oförutsebara kriterier på slutna myndigheter och i skönhetstävlingar där tidningar bedöms av statliga tjänstemän får uttrycket en helt annan och mer bokstavlig innebörd. Då betonas istället banden mellan press och statsmakt. Medierna växer då samman med den statsapparat de ska granska.
Det bör rimligen sättas press på kulturdepartementet att tillsätta en ny medieutredning för att säkerställa inte bara att pressen överlever i morgon utan också är oberoende i övermorgon.
