Pragmatism bromsar populism i Finland

Därför ser valvakan i morgon kväll ut att bli en rysare. Opinionsmätningarna tyder på dött lopp mellan de tre stora partierna, Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna. Av finländsk praxis gäller också att det största partiet får första tjing att bilda regering, men att Sannfinländarna - om det blir största parti - sedan skulle bli regeringsbildare är en annan fråga. Få tror att Sannfinländarnas ledare Riikka Purra kan få majoritet som statsminister.

De tusen sjöarnas land har historiskt haft nio olika regeringskonstellationer och att partier som Socialdemokraterna deklarerar att ett regeringsarbete med ett annat parti - Sannfinländarna är uteslutet är något nytt i finländsk politik. Det är inte det enda nya. Taktikröstning är ett nytt fenomen. Socialdemokraterna manar vänster och gröna väljare att rösta för populära statsminister Sanna Marin i syfte att stoppa Sannfinländarna. Populisterna hoppas istället på att högerinriktade väljare ska välja dem istället för ett Samlingsparti som kan komma att bilda regering med Socialdemokraterna.

Men den konsensus, kompromiss och koalitionstradition som präglar politiken i vårt östra grannland håller inte på att slitas sönder utan förblir intakt oberoende av valutgången.

Den bör för det första förstås utifrån landets oroliga 1900-tals historia. Betydelsen av majoritetsregeringar kan ses som ett svar på krigen med Sovjetunionen. Vid en nationell kris kan breda regeringar agera snabbare - och det kan också fungera samlande för nationen.

Men för det andra skiljer sig finländsk politik från den svenska i och med att Socialdemokraterna aldrig fått ställning som den sol som andra partier cirkulerar runt.. Mindre partier som konstruktiva Svenska Folkpartiet har historiskt därmed fungerar som en brygga mellan olika regeringsbildare. Utan någon dominant aktör sätter pragmatismen sin prägel på politiken.

En tredje skillnad mot Sverige är att breda lösningar är en konsekvens av grundlagens utformning. Statsministern måste ha riksdagens aktiva stöd och riksdagsminoriteten har också tillgång till verktyg för att sänka regeringens politik. Och en fjärde hypotes kan vara den finlandssvenska gruppens ställning vars existens bidrar till ett sökande efter nationell gemenskap och samling. Lägg därtill för det femte att populistiska Sannfinländarna har en annan historisk bakgrund som landsbygdsparti i jämförelse med Sverigedemokraterna och partiet har närmast kommit att ersätta Centerns roll i stora delar av inlandet. Sannfinländarna har radikaliserats rejält, men har fått en ledare som kylt ner de mest extrema elementen.

Den alltid närvarande historien i Finland är i sig en konserverande faktor mot radikala förändringar. Och svenska politiker lär få anledning att fortsätta blicka österut.

I fråga om energi, skol- och försvarspolitik är det Finland som går före, och Sverige som kommer efter. Finland satsade på kärnkraft före Sverige. Den allmänna värnplikten bevarades och landet går av allt att döma före Sverige in i Nato. Och skolan värnar klassiska bildningsideal även om Pisaresultaten inte längre glimmar som guld.

Inget talar därför för att ett regeringsskifte även med Sannfinländarna som aktör skulle leda till att Österlandet som Finland en gång kallades på den västra sidan av Östersjön skulle förlora sin förebildsstatus i dessa frågor. Däremot kan valutgången innebära en tyngdpunktsförskjutning, sannolikt åt höger.

Men varje finländsk val sägs innehålla en överraskning. Och i en demokrati präglad av viss valtrötthet och ganska lågt valdeltagande jämfört med Sverige sägs vädret kunna avgöra utgången i morgon. Söndagens förväntade låga temperatur kan således bildligt talat kasta statsminister Sanna Marin ut i den politiska kylan.