Populisternas seger

Inslaget av proteströstning är tydligt. Socialdemokraterna hade en mycket låg målsättning, 25 procent, vilket partiet inte lyckades att nå. För Stefan Löfven som ledde sitt parti i en första valrörelse är det veritabelt misslyckande. Partiet gick något bakåt.

Inför valet varnades för den nationalistiska populismen. Med totalt okända och orutinerade kandidater och en utträdespolitik kom också SD in i EU-parlamentet. I Kalmar län ser SD ut att ha blivit näst största parti. Det antogs att SD skulle ha svårt att mobilsera sina väljare. Det blev uppenbarligen tvärtom.

Den rödgröna populismen noterade också stora framgångar.

Miljöpartiet blev valets stora vinnare. Partiets framgång måste förstås mot bakgrund av att de gröna för några år sedan kom ut ur EU-motståndets trånga garderob. Agendan är många gånger svag och otydlig. Men samtidigt har de gröna tagit lärdomar av det europeiska samarbetets stora fördelar. Miljöproblem måste bekämpas med gränslösa samarbeten. Det var ett stort och tungt argument för EU-medlemskapet.

Valresultatet indikerar en tyngdpunktsförskjutning inom det rödgröna lägret. Vänsterpartiet vinner marginellt på av att vara såväl litet som i opposition. Feministiskt initiativ blev 2014 års nya svenska parlamentsparti. Fast partiet blev inte så mycket större än Piratpartiet i 2009 års val.

Det är sannolikt att Fi kommer att tillhöra samma kommunistiskt dominerande partigrupp i parlamentet som de ideologiska syskonen i Vänsterpartiet. Det har Fi inte velat tala om – före valet. Och agendan är minst sagt oklar. Vad vill egentligen feministerna med Europasamarbetet?

Men Fi:s framgångar bör inte reduceras till en personfråga, till fenomenet Gudrun Schyman utan måste förstås mot bakgrund av att partiet kanaliserat mycket av den opinion som är stark inom svensk vänster, men som saknar en parlamentarisk företrädare. Det är antirasism, kritik mot heteronorm och patriarkat. Men översatt till inrikespolitik försvårar Fi:s och framför allt de grönas framgångar Löfvens möjligheter att skapa ett trovärdigt regeringsalternativ inför höstens val.

De svenska regeringspartierna tappar sammantaget. Men valet blev inte del kalldusch som förutspåtts. Inget alliansparti råkade ut för mardrömmen att åka ur parlamentet. Det går bara bra för ett av de tre rödgröna partierna i riksdagen.

Centern, som tidigt var uträknat, förmådde i sista stund att mobilisera kärnväljarna efter en valrörelse med stort fokus på jordbruk och livsmedel. Kristdemokraterna fick också via Lars Adaktusson-effekten betydligt fler röster än 2009. Medan Folkpartiet straffades hårt, kanske för sin federalism, kanske för att toppkandidaten saknade möjlighet att upprepa två tidigare succéval. Centern och Kristdemokraterna går därför stärkta ut ur valrörelsen.

Moderaterna gjorde ett milt uttryckt riktigt dåligt EU-val. Kombination stort parti och regeringsparti straffade Moderaterna dubbelt. 13 procent är ungefär lika många som enligt partiets egna analyser den inre kretsen kärnväljare.

”Nya” Moderaterna har också haft svårt att lansera nya kandidater till parlamentet.

Samtidigt har Moderaterna drivit en allt annan än en populistisk agenda. Försvaret av det viktiga frihandelsavtalet med USA belönades exempelvis inte. Det är synd. Jobb och tillväxt är bästa sättet att skapa ett mer sammanhållet Europa, socialt och ekonomsikt. Nu får Sverige färre och svagare företrädare i Strasbourg i en fråga som är så viktig för välstånd och sysselsättning.