Rött för grönare bilar

Litet i skymundan av alla budgetpresentationer meddelades det att den så kallade överindexeringen, alltså att skatten på diesel och bensin räknas upp extra varje år, pausas.

Från Miljöpartiet meddelades det surt att beskedet ”kostar” statskassan 938 miljoner. Hur nu en utebliven skattehöjning kan vara en kostnad.

Det finns tvärtom starka argument för att i vart fall inte höja skatten på bensin och diesel.

Regeringen har nämligen fattat ett annat välkommet beslut om att öka den så kallade reduktionsplikten, om att blanda i förnyelsebart bränsle i diesel och bensin. Det innebär en ökad kostnad för konsumenten eftersom biobränsle på svensk tallolja är dyrare att framställa än bensin på norsk olja. Om skatten ökar samtidigt som utsläppen minskar blir det svårt att övertyga landets bilister om klimatnyttan i miljöomställningen.

Då har ju hela logiken bakom att skatta utsläpp av miljöskäl försvunnit och konstruktionen får som enda syfte att dra in pengar till statskassan. Det är ju annars så bilen brukar behandlas. Även nu. Som en intäktsdrivande motor. Medan regeringen pausar den så kallade dubbelindexeringen höjer den nämligen samtidigt fordonsskatten från och med nästa år rejält på en rad bensin- och dieselbilar.

Det är ett opinionsmässigt smartare sätt. Skattehöjningar på drivmedel noteras vid pumpen på macken och de orsakar stor irritation framför allt på landsort och landsbygd där familjens bilar är förutsättningen för att både ta sig till jobbet och skjutsa till barnens fotbollsträning.

Denna bilberoende grupp kommer heller inte att ha råd att köpa de subventionerade elbilar som regeringen vill främja. På ren landsbygd har hushållen vanligen en svagare ekonomi.

Men komplexa beräkningar av fordonsskatten har inte samma emotionella karaktär som höjningar av drivmedelsskatten. De blir synliga för ägaren först den dagen bilen är köpt. Överindexeringen för också med sig att frågan om högre bensinskatt inte förs upp på den årliga agendan. Skattehöjningen drivs igenom utan riksdagsbeslut utan debatt.

En annan förändring som signaleras är att förmånsbilar, i dagligt tal tjänstebilar ska, bli dyrare genom höjda förmånsvärden.

Nu är den stora förekomsten av förmånsbilar i Sverige ursprungligen en konsekvens av de höga marginalskatterna. När den statliga inkomstskatten infaller tidigt, redan vid 43 000 kronor i månaden, blir det ofta mer förmånligt både för arbetsgivare och löntagare att byta lön mot bil.

Vilken klimatnytta denna extra förmånsbeskattning egentligen får är oklart. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) talar som många andra om att förmånsbilen är både större och törstigare än genomsnittsbilen.

Den mest sålda förmånsbilen är dock en Volvo V60. En annan favorit är kombin VW Passat. Det är inga monsterfordon utan tämligen vanliga familjebilar. Som också väljs för att många förmånsbilförare kör långa sträckor i arbetet.

Skattehöjningen på förmånsbilar som kläs i den gröna skatteväxlingens färger tycks således ha andra, läs fördelningspolitiska, motiv. Och när regeringen signalerar att överindexeringen bara pausas innebär det att diesel- och bensinskatterna ska fortsätta upp även när bränslet blir allt mer förnybart.