Politisk brist

Bostadsbristen är heller inte uteslutande en storstadsfråga: enligt länsstyrelsens bostadsmarknadsanalys för Kalmar län råder det brist på bostäder till och med i centrala Hultsfred, trots att kommunen i övrigt har överskott.

Den som söker efter skarpa bostadspolitiska förslag hos partierna, blir dock snabbt frustrerad. Inte enbart är förslagen, med undantag för Vänsterpartiets statliga investeringsstöd, småskaliga och diffusa; de tycks också snarare utgöra förhoppningar än egentliga förändringar. Socialdemokraterna vill till exempel samla företrädare för byggbranschen och kommunerna i en ”pakt” under regeringens ledning. Varför byggbranschen skulle sluta formella överenskommelser med regeringen om att bygga mer ifall inte lönsamhetsberäkningarna förändras är dock en fråga som lämnas obesvarad.

När det gäller Socialdemokraterna är det också intressant att notera den kompakta tystnad som mötte partiets egen jobbkommission, igångsatt av Stefan Löfven och ledd av ekonomiprofessorn Mårten Palme. I frågan om bostäder uttryckte sig kommissionen rakt på sak: dagens system för hyressättning ”är en viktig orsak till att det byggs för få hyresrätter ... och att rörligheten inom det befintliga hyresbeståndet minskar”.

Så länge marknadshyror upplevs som en politisk omöjlighet, lär jobbkommissionen och likasinnade dock förbli ropande röster i öknen.

En ytterligare orsak till bostadsbristen som det inte heller lär tas itu med är beskattningen. I en ny rapport från Boverket, Låst läge på bostadsmarknaden, påpekades det att stigande priser i kombination med hög reavinstskatt gör att många drar sig för att sälja. Svenska bostadsägare har i dag en latent skuld till staten på 686 miljarder kronor, i genomsnitt 283 000 per småhus och 148 000 per bostadsrätt. Sammantaget är kostnaderna för att flytta ”troligen de högsta i OECD”, enligt Boverket.

Resultatet blir en allt sämre matchning mellan bostäder och behov.

Den bristande matchningen bidrar också till att förklara hur det kan råda bostadsbrist när tillgången på bostäder egentligen är god. Boendetätheten, mätt som befolkningens storlek i förhållande till antalet bostäder, är lägre i dag än vid 1990-talets början. Och ännu lägre är den i ett längre perspektiv. Vid miljonprogrammets slut 1974 gick det 2,35 boende per lägenhet; i dag är boendetätheten inte ens i storstäderna över 2,20.

Till saken hör naturligtvis att fler bor ensamma i dag, och att det därför krävs fler bostäder. Men faktum kvarstår att höga flyttkostnader och inlåsningseffekter gör utbudet av bostäder mindre än det skulle behöva vara. När nu bostadsbrist råder i nästan hälften av landets kommuner, har alla ett intresse av att existerande bostäder utnyttjas maximalt.

Att sänka skatter för villaägare som har gjort goda affärer låter sig dock knappast marknadsföras politiskt. Föga förvånande tegs även den socialdemokratiska jobbkommissionens förslag om sänkt reavinstskatt ihjäl.

Och i verkligheten har sedan 2008 villkoren snarast försämrats, med höjd reavinstskatt och försämrade möjligheter till uppskov: ”en betydande skatteskärpning”, enligt Boverket.

Men till politiskt ledarskap hör att ibland även sätta populariteten på spel för viktigare ändamåls skull. Och det går hursomhelst inte att i längden försvara en dysfunktionell marknad och ett system som skapar bostadsbrist trots god tillgång på bostäder.