När alliansens så kallade äntringsstyrka 2006 intog statsrådsberedningen och departementen var den väl förberedd efter år av arbete i diverse arbetsgrupper. Men på kulturpolitikens område fanns inga underlag, inga färdiga pärmar att utgå ifrån.

Kulturdepartementet har möjligen minst pengar att röra sig med. Det gör inte departementet till något oviktigt. Kulturpolitiken vittnar om hela regeringens berättelse. Den visar på ministärens kompassriktning och utgör en symbol för politikens inriktning. I tidigare S-regeringar har därför kulturdepartementet varit ett maktcentra i regeringskansliet.

Så var också kulturpolitiken i den förra valrörelsen ett av de rödgröna verktygen i avståndstagandet från SD. Genom att peka på hur Sverigedemokraterna vill styra det offentliga kulturlivet framstod samtidigt de rödgröna själva som den konstnärliga frihetens främsta försvarare.

Kritiken mot SD förtjänar att upprepas. Inte minst regionalt i Kalmar län där Sverigedemokrater genom nollställda bidrag de facto vill avveckla scenkonsten. Med högerpopulismen följer en politisering också av kulturlivet.

Principen om armlängds avstånd i kulturpolitiken mellan anslagsgivare (regeringen) och anslagsfördelare (bland andra Kulturrådet) har emellertid långsamt eroderats. Kulturminister Amanda Lind (M) talar ofta och gärna om hur andra (läs SD) vill styra över kulturens innehåll, men säger desto mindre om att kritiken blir allt högre när det gäller styrningsambitionerna i regeringens egen kulturpolitik.

Expertmyndigheten Kulturanalys presenterade i tisdag en ny utredning som tar upp de målkonflikter som rör bland annat relationen mellan ”självständighetsmålet” och ”samhällsmålet.” Det finns, uppmärksammar myndigheten, en konflikt mellan kulturens roll som obunden och oberoende kraft och förväntan på att den ska bidra till världen bortom konstnärliga kvalitetskriterier. Regeringen behöver redogöra för hur prioriteringen mellan målen ska ske när de kolliderar, skriver Kulturanalys.

Det är ett försiktigt sätt att uttrycka vad som är pudelns kärna.

Principen om armlängds avstånd upprätthålls inte när kulturen ses som en kraft för normkreativitet, hållbarhet eller antirasism. Och den måste försvaras eftersom principen är grunden för den skapande konstnärliga friheten. Den politiska styrningen är inte bara nedlåtande mot författare, filmskapare och teaterregissörer, den strider också mot idén att kulturskaparnas autonomi också främjar de sköna konsterna.

Kulturminister Lind skulle kunna säga att den rödgröna regeringen är den första som lagstadgad principen om armlängds avstånd. Den återfinns faktiskt i museilagen där det framgår att museerna ”har ett bestämmande inflytande över verksamheten”.

Men formuleringen var starkt nedtonad i relation till utredarens förslag som riktades mot huvudmannen för museet. ”En huvudman ... ska inte få vidta åtgärder som syftar till att inskränka museets fria förmedling av kunskap och upplevelser”.

Får man hoppas på att strategerna i regeringsalternativet M/KD inte glömmer bort kulturpolitiken, denna gång?