Europas kristdemokrater okända för svensk media
En nationalkonservativ mot en liberal. Så beskrevs i SVT Aktuellt på söndagen presidentvalet i Polen. Som om valet i Polen är en föregångare till presidentvalet i höst i USA.
SVT Aktuellts inslag illustrerar bevakningen av Polen i ett nötskal. Beskrivningen av Lag och rättvisas kandidat Andrzej Duda som nationalkonservativ och hbtq-fientlig är korrekt. Men det är skildringen av Medborgarplattformen och Warszawas borgmästare Rafal Trzaskowski som sticker ut. I SVT-inslaget etiketterades han bland annat som liberal och som en förespråkare av att skilja ”kyrka och stat” åt.
Det sista var förhoppningsvis ett ovanligt misstag i direktsändningens hetta eftersom den katolska kyrkan i Polen saknar band till staten.
Men Medborgarplattformen som är EU-vänlig och har sina starkaste väljarfästen i städerna är inget liberalt parti utan hör i EU hemma i den kristdemokratiska gruppen EPP, tillsammans med partier som också etiketteras som konservativa eller liberalkonservativa. Medborgarplattformens svenska systerpartier är därför Moderaterna och Kristdemokraterna.
Att det är ett parti från den kristdemokratiska familjen som utgör alternativet till den ultranationalistiska kraft som försvagat demokratins och rättsstatens institutioner passar uppenbarligen inte in i den svenska bilden av den polska utvecklingen. Den som inte accepterar Lag och rättvisas hbtq-fientlighet blir liberal. Den som inte söker politisera den kristna kulturen ses som sekulär. Den som är mot de reaktionära stämningarna etiketteras progressiv, ja ungefär som att den gröna väljaren på Södermalm i Stockholm är idealtypen för tolerans.
Denna beskrivning av omvärlden får konsekvenser också för svenska förhållanden. Den rimmar perfekt med Januaripartiernas berättelse där det är liberaler som försvarar demokratin mot det ”konservativa blocket”. Det är liberaler mot nationalkonservativa. Sekulära mot religiösa. Reaktionära mot progressiva. Januaripartiernas heroiska kamp för demokratin och mot nationalismen får en global dimension samtidigt som den breda kristdemokratins inflytande i Europa reduceras till noll. Någon sådan avsikt finns med all säkerhet inte i mediebevakningen, men följden av misstagen och okunskapen blir en tendentiös journalistik som i sig självt förstärker polarisering och mediekritik.