Fredrik Reinfeldt fick stående ovationer på moderaternas extrakongress i höstas. Det talades redan då mycket om honom som den viktigaste partiledarkandidaten, så det var svårt att veta hur dessa stående ovationer skulle tolkas. Genuin populäritet i partiet eller bara en allmän önskan om att vara med och satsa på den rätta hästen i det kommande partiledarracet?

Det verkar vara svårt att komma underfund med Fredrik Reinfeldt. Somliga kritiserar honom för att han inte tar aktiv ställning i olika frågor, utan bara flyter med. Andra menar att han har både djup och bredd, förutom att han är en skicklig retoriker - att han kommer bli utmärkt som parti- och oppositionsledare. Bland annat Göran Persson, som motvilligt uttalat sig i frågan, eftersom han helst inte ville ge partiledarkandidaten en "björnkram".

När nu Fredrik Reinfeldt blivit officiell kandidat, låter moderaterna allt mer enade. Det är i och för sig bra att man sluter upp bakom en kommande ledande politiker.

Det är dock befogat att fråga sig hur kan det plötsligt råda enighet inom partiet när det varit så mycket fult spel, struntprat och underbordetförhandlingar som efter valet i höstas - vilket fortsatt fram till kongressen i Linköping för bara några veckor sedan.

Det sägs att moderaterna, trots sin ideologi, till sin karaktär är ett kollektivistiskt parti. De senaste månaderna har snarare förstärkt sådana misstankar, trots partiets eget tal om förnyelse och nya idéer.

Frågan är nu vilka av kandidaterna Hans Wallmark (som diskuterades i måndagens ledare i Barometern-OT) Kristina Axén Olin och Gunilla Carlsson som till slut hamnar på de två vice ordförandeposterna. Moderaterna i Kalmar län har offentliggjort sina önskemål: Gunilla Carlsson och Hans Wallmark.

Men Kristina Axén Olin skulle helt naturligt vara det rivigare alternativet. Och svensk politik behöver mer än någonsin riviga politiker. Lägg till det att moderaterna har en oerhört viktig roll att fylla i svensk politik.

Nu mer än någonsin.