Pliktskyldighet kommer i många former
När den borgerliga regeringen tog över regeringsmakten efter Socialdemokraterna fick Oscar Stenström behålla sin position som chefsförhandlare i den svenska ansökningsprocessen för Natomedlemskap. Ett klokt val som stått för kontinuitet och stabilitet mitt i den så turbulenta Natoprocessen. Ett uppdrag från vilket Stenström nu går vidare till Wallenbergsfären som rådgivare.
Beskedet som kom i början av veckan möttes snabbt av kritik från olika håll. Till de samhällsröster som reagerade negativt på nyheten hör bland annat Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski som menar att Stenström lämnar sitt uppdrag ”i förtid”. Socialdemokratiska Dala-Demokratens ledarsida framställer övergången som sådan som problematisk. Och på sociala medier florerar inlägg om allt från närheten mellan näringsliv och politik till rent konspiratoriska insinuationer.
Det finns en avsaknad av nyanser i kritiken från dem som nu misstänkliggör Stenströms karriärbyte. Det är inte som att han går in som lobbyist och ska försöka influera svensk politik via sina gamla kollegor och vänner eller dylikt. Vad det handlar om är alltså att han blir rådgivare i internationell affärsutveckling. Om något är det alltså snarare i kontakter med utlandet som han kommer att vara till nytta.
”När de viktiga uppdragen kallar, då svarar man.”
Och vad gäller frågan om huruvida han lämnar i förtid eller ej är det väl något av en definitionsfråga. Visst, Sverige har inte blivit medlem i Nato än. Men både Turkiet och Ungern har nu lovat att ratificera Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Att Stenström därmed betraktar sin del i arbetet som slutfört är alltså begripligt. Även om inte Natoprocessen i sin helhet är över så är själva förhandlingen som sådan avklarad.
Det är inte första gången näringslivet rekryterar någon med gedigen utrikeserfarenhet. I Stenströms fall har han utöver Natoförhandlingen tidigare jobbat först åt Socialdemokraterna som biträdande internationell sekreterare och sedan utrikespolitisk rådgivare, för att sedan tillbringa fler år på utrikesdepartementet, bland annat som ambassadör. Att sådana personer med relevant expertis behövs i näringslivet är förståeligt, och om de kan bistå till att stärka svensk handel med utlandet är det att betrakta som positivt.
På sätt och vis kan man rentav tala om det hela i termer av pliktskyldighet. När de viktiga uppdragen kallar, då svarar man.
