Plastskatten föll platt
Efter att skatten på bärkassar i plast infördes den 1 maj i år gick Naturvårdsverket ut och reviderade underlaget för vilken skatten från första början motiverades. Den svenska användningen visade sig inte vara värre än det uppsatta målet. Argumenten var luftslott.
De partier som röstade för plastskatten, S, C, Kd, V, L och Mp, försvarade ställningstagandet med i huvudsak två argument. Dels att mycket plast hamnar i naturen och där gör mycket skada, och dels med argumentet att det är ett gemensamt bindande mål för EU att antalet använda plastkassar per person och år inte ska överstiga 90 stycken år 2019 och 40 stycken år 2025. En del av den gröna skatteväxlingen.
När skatten debatterades angav Naturvårdsverket att svenskarna i snitt använde 114 påsar per person och år, vilket överskred EU-målet om 90 stycken för 2019. Det fanns alltså fog för att minska antalet med hot om vite från unionen. Men efter att skatten trätt i kraft reviderades siffrorna av myndigheten till att antalet i själva verket var 74 stycken. Dessutom i en skarpt sluttande trend. Vi hade alltså redan nått målet för 2019 och var på god väg att nå även målet för 2025.
Att svenska plastpåsar hamnar i naturen i så stor utsträckning att de behöver straffbeskattas var inte ett solitt argument när debatten begav sig. Det fanns ingen statistik som kunde påvisa att bärkassar utslängda i naturen av svenska konsumenter var det stora bekymret. Plast i hav är ett stort problem globalt men mestadelen av den plasten kommer ifrån Asien, visade undersökningar. Ända gick det lätt att få med både kristdemokrater och liberaler på tåget mot beskattning.
Argumentet med EU:s mål var det som fanns kvar att luta sig mot. Något som nu i princip omintetgjorts.
Plastpåseskatten är inte en åtgärd av enorma proportioner, men den gör att miljöpolitiken i stort får ett välförtjänt dåligt rykte. Det framstår som att det har blivit viktigare att göra signalåtgärder än att fokusera på politik som gör skillnad.
Experimenten med den ”gröna skatteväxlingen” är inte helt solklara. Tanken att beskatta miljöfarliga fenomen för att kunna göra skattelättnader på annat, men också för att de miljöfarliga fenomenen ska försvinna. Så man räknar kallt med skatteintäkter från något som man egentligen inte vill ha skatteintäkter från eftersom strävan är att de som beskattas ska lägga av med det.
I detta fall fick skatteväxlingen inte ens någon märkbart positiv effekt på miljön. Snarare tvärtom. Något som var känt sedan innan var att alternativen till att köpa en plastpåse i affären är att köpa en av papper eller tyg om man inte har med sig egen. Påsar av papper och tyg som har en större miljöpåverkan än en bärkasse i plast.
Man uppmanas även att ta med egna påsar till frukt och grönt.
Även plastpåsar som uttryckligen utformats för att användas flera gånger innan de återvinns straffbeskattas. Bengt Lundin AB i Arvika utformade en hållbar bärkasse som enligt RISE:s tester klarade att bära hem 13 kg 50 gånger om. Trots det beslutade Skatterättsnämnden att även den påsen skulle beskattas.
Plastskatten var en dålig idé från början, och har bara blivit sämre sedan dess.
