Pinsamt med bara 13 etableringsjobb
De nya etableringsjobben som infördes vid årsskiftet skulle hjälpa långtidsarbetslösa och utrikes födda in på arbetsmarknaden. Ambitionen var 1 000 nya anställningar under det första året. Facit? 13 stycken har anställts hittills.
Kostnaden för arbetsgivaren är låg, drygt 7 500 kronor i månaden, då staten täcker upp resten. Samtidigt är arbetslösheten för utrikes födda hög, runt 15 procent. För dem som invandrat från Asien, främst Mellanöstern, och Nordafrika är arbetslösheten 22 respektive 24 procent.
Det finns alltså människor att anställa, dessutom för en billig peng.
Den iskalla ekonomin sinkar sannolikt etableringsjobben. Antalet nyanmälda jobb har sjunkit med 40 procent sedan förra året och de flesta måtten pekar på att lågkonjunkturen håller i sig. Men det går inte att skylla allt på en knackig ekonomi.
Arbetslöshet kan delas in i ett par olika kategorier. Den naturliga, så kallade friktionsarbetslösheten, är normalt sett inte ett problem. Jobbsökande och rekrytering drar ut på tiden. Alltså kommer alltid en liten andel vara mellan jobb på en rörlig arbetsmarknad.
Det stora problemet är den strukturella arbetslösheten. Alldeles för många saknar den kompetens och produktivitet som efterfrågas av företagen. Här kan subventionerade anställningar göra skillnad, åtminstone i teorin.
”Det stora problemet är den strukturella arbetslösheten.”
Om en person inte skapar tillräckligt mycket värde för att rättfärdiga lönen blir denne utan jobb. Ekonomin är hänsynslös på så vis. Men staten kan täcka upp mellanskillnaden. I takt med att den arbetslöse personen lär sig yrket kommer den bli mer attraktiv att anställa till ordinarie kostnad. Då slipper också staten betala bidrag. Alla vinner.
Men verkligheten är sällan så enkel.
Stefan Löfven lovade i valrörelsen 2014 att han skulle skapa 85 000 nya jobb. Det blev 4 000. De S-märkta traineejobben skulle ge 32 000 anställningar‚ men bommade med enbart 545 stycken. Av den så kallade sociala upphandlingen blev det bara 75 av 5 000 planerade jobb.
Värst av alla var extrajobben. Trots att lönerna subventionerades till 115 procent för dem som stod längst från arbetsmarknaden, behöll bara sju procent jobbet efter att subventionen upphörde. Till en kostnad av 3,7 miljarder kronor, eller 7,4 miljoner per anställning.
Etableringsjobben lär kommas ihåg som en misslyckad arbetsmarknadsåtgärd bland många andra. Mer lovande är regeringens bidragstak och långsammare utfasning av försörjningsstödet. En barnfamilj med två arbetslösa föräldrar tjänar i dag bara 200 kronor extra i månaden om en tar ett jobb.
Vad som dock står klart är att om en arbetsmarknadsåtgärd låter för bra för att vara sann, så är den sannolikt det.
