Partipressen var dömd att misslyckas

”Ett misslyckande”, sammanfattar professor Lennart Weibull och docenten Tomas Odén sin 60 sidiga essä om den massiva räddningsaktion som näringslivet genomförde för att rädda tidningar närstående högern och folkpartiet vid tiden efter andra världskriget.

Det är i årets upplaga av Mediehistorisk årsbok under rubriken När industrin drev presspolitik som de två forskarna publicerar nya intressanta rön i detta hittills tämligen outforskade område i svensk presshistoria. Näringslivet gick efter kriget in med stora belopp för att motverka den omfattande tidningsdöd som drabbat högerpresstidningar och ett antal liberala.

Högertidning efter högertidning hade lagts ner samtidigt som socialdemokratin tog åtskilliga kliv vänsterut. Den mer utopiska inställningen att åtminstone vissa delar av näringslivet skulle förstatligas lades i papperskorgen. Istället skulle staten få ökade möjligheter att styra över ett privat näringsliv. Denna planhushållningsdebatt mobiliserade näringslivet - det ledde fram till bildandet av en brygga mellan politik och företag som Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS) men också i skapandet av flera fonder för att stärka finanserna hos tidningsföretag som visade röda siffror.

Arbetarrörelsens A-press omfattande vi denna tidpunkt färre tidningar. Men de var starka, spridda över hela landet och och hade inte drabbats av samma nedläggningar som högertidningarna.

Sagt och gjort. Efter en middag på Operakällaren sattes planerna i verket för den centrala fonden Libertas. Svaga tidningar skulle få kapital och kostnaderna skulle sänkas genom samverkan med andra pressorgan. Det var, menar författarna, en kombination av ett partipolitiskt och industriellt tänkande som motverkade förnyelse. Att pressa ned utgifter var viktigare än att öka intäkterna via nya läsare och annonser. Opinionsbildningen viktigare än prenumerantstocken.

Barometern köptes upp av de pengar från Libertas som utgjorde grundplåten till Stiftelsen Barometern. Den jämförelsevis mindre stödsumman till Barometern (370 000 kronor under åren 19442-1951) vittnar om att lokalt kapital bör ha tillförts.

Barometern blev därmed undantaget i den annars misslyckade strategin. Sannolikt för att stiftelsen tidigt hade en bred lokal förankring som också kom att markera tidningens självständighet. Modellen hämtades från Stiftelsen Svenska Dagbladet som grundats en kort tid innan. Så byggdes också ett växande frö till oberoende in i ägarkonstruktionen som tjänat tidningen väl genom åren.

Men i övrigt med något undantag blev konsekvensen av näringslivets presspolitik främst att dödskampen för några tidningar förlängdes. Som Högerns förlagsstiftelse konstaterade 1963 stärkte inte subventioner till tidningar konkurrenskraften. När Högerpartiet stängde pengakranen till tidningarna försvagades kopplingen mellan parti och press. Budskapet från partikansliet på Schönfeldts gränd i Stockholm var att pressen skulle leva på marknadens villkor.

Sannolikt bidrog det till att den borgerliga pressen professionaliserades; ekonomiskt och publicistiskt. Tidningarna blev först självständiga ekonomiskt och sedan politiskt. Direktörerna skötte siffrorna. Redaktörerna bokstäverna. Och med den borgerliga partipressens död kom en av idéer präglad moderat och liberal press att växa fram. A-pressen fick först något decennium senare upptäcka att partipresskulturens överlevnadsmöjligheter var lika med noll. Då hade de borgerliga tidningarna dragit lärdomarna av erfarenheterna från den misslyckade stödpolitiken på 1950-talet och kunde möta framtiden med friare pennor och starkare kassor.