Annons

Otydlighet tjänar oss inte väl

Säkerhetspolitisk diskrepans sänder tvetydiga signaler till omvärlden och skapar otrygghet.
Ledare • Publicerad 25 februari 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Utrikesminister Ann Linde (S) borde ta riksdagsmajoritetens utsträckta hand.
Utrikesminister Ann Linde (S) borde ta riksdagsmajoritetens utsträckta hand.Foto: Henrik Montgomery/TT

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas.” Det var vad som slogs fast med närmast ödesmättade – men nyktra – ord i den totalförsvarspolitiska proposition som regeringen så sent som i höstas beslutade om, med brett stöd i riksdagen.

Men detta tunga säkerhetspolitiska konstaterande saknades när utrikesminister Ann Linde (S) under onsdagen gav den årliga presentationen av regeringens utrikespolitiska deklaration. En anmärkningsvärd avsaknad.

Annons

Det var inte heller det enda som saknades. Sedan i december finns i den svenska riksdagen en majoritet för en så kallad Nato-option. Det vill säga, tanken att Sverige uttalat ska hålla möjligheten öppen att ansöka om medlemskap i Nato, i händelse av ett ändrat internationellt säkerhetsläge. En historisk förändring, som i sig beror delvis på de säkerhetspolitiska skiften som faktiskt har skett runtom i världen redan.

Men även om den transatlantiska länken och samarbetet med Nato togs upp, så yppades inte ett ord om Nato-optionen. I och för sig inte helt oväntat; för Socialdemokraterna är frågan en het potatis. Linde nämnde i stället bland annat de med rätta nära relationerna mellan Sverige och Finland, och vikten av ett fortsatt säkerhetspolitiskt samarbete länderna emellan. Ironiskt nog tog just Finland ställning för en Nato-option redan på 90-talet, i samband med att landet slutade kalla sig självt för neutralt.

Det är just detta med neutralitet som spökar bakom regeringens ovilja att ens ta i Nato-optionen med tång. ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl”, mässade utrikesministern som ett eko från forna dagar. Förvisso samarbetade Sverige redan då med Nato, om än i hemlighet. I dag behöver vi inte längre låtsas.

Alliansfrihet. Ett ord som i sin tur är frånvarande i den ovan nämnda totalförsvarspropositionen. Där slås i stället fast att en solidarisk säkerhetspolitik är grundläggande för svensk säkerhetspolitik.

Kontrasten är alltså slående mellan vad riksdagens partier gemensamt och efter idogt arbete kommit fram till gällande försvarspolitiken, och vad regeringen nu kommunicerar. Skillnaderna är så pass markanta att man skulle kunna tala om två olika linjer vad gäller den svenska säkerhetspolitiska doktrinen.

När kritiken framfördes i plenisalen av såväl Hans Wallmark (M) och Kerstin Lundgren (C), viftades det bort av utrikesministern som menade att skillnaderna blott är retoriska, och att en Nato-option vore en förändring av den säkerhetspolitiska doktrinen som skulle skapa otydlighet. Märkbart frustrerad menade hon att riksdagen med ställningstagandet för Nato ”trotsar” regeringen.

Vad gäller retorik kan man påpeka att ord har betydelse; omvärlden kommer analysera utrikesdeklarationen, och lita på att Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov kommer känna sig nöjd.

Och när det kommer till otydlighet: häromdagen släppte tankesmedjan Frivärld en rapport av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors. Han visar bland annat hur regeringen sedan 2014 har ändrat formuleringen av den säkerhetspolitiska linjen ett halvdussin gånger, dessutom utan någon bred politisk förankring.

Skillnaden mellan regeringens och riksdagsmajoritetens säkerhetspolitiska uppfattningar är tydlig. Riksdagsmajoritetens förslag om överläggningar för en bred överenskommelse är en klok id. Något dock Linde under gårdagens debatt avfärdade.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons