Otydlighet mot extremism
Förslaget om demokrativillkor för statligt stöd till civilsamhälle och trossamfund som regeringen presenterade under tisdagen har verkligen låtit vänta på sig. Demokrativillkorsutredningen kom redan 2019 och utredningen om stöd till trossamfund 2018. Redan 2015 kom riksdagspartierna överens om att offentliga medel inte ska gå till våldsbejakande grupper. Två mandatperioder har det alltså tagit att komma till skott.
Statligt stöd till civilsamhälle och trossamfund har förr byggt på ett etablerat förtroende mellan de olika parterna. Betydelsefulla studieförbund, religiösa samfund, folkhögskolor och idrottsföreningar har från det offentliga fått ett välbehövligt stöd som bidrar till att vitalisera och berika samhället. Ett ömsesidigt positivt förhållande.
Detta har på sina håll mött återkommande kritik. Dels från religionsfientliga krafter som vill begränsa religiösa inslag i samhället och istället främja en sekulär prägel på samhället, men också från de som helst skulle vilja slopa bidrag till civilsamhället rakt av.
Om den första hållningen blandar ihop den sekulära staten med ett sekulärt samhälle så missar den senare att att se värdet i att även från offentligheten värna grupper och organisationer som stärker samhället genom att bidra till att de goda värderingar som underbygger demokratiska ideal upprätthålls.
”Det vore olyckligt om viljan att förhindra stöd till extremism även slår mot fredliga och välintegrerade grupper.”
En faktor som förändrat detta civilsamhälleliga landskap är etablerandet av organisationer som rent ut motverkar de demokratiska ideal som utgör ett fundament i det moderna Sverige. I praktiken har situationer uppstått där det offentliga alltså ger bidrag till extremistiska och anti-demokratiska krafter. Något som spätt på den redan existerande misstro som funnits mot att civilsamhälleliga aktörer får statligt stöd.
Behovet av krav på att leva upp till demokratiska villkor var tidigare begränsat. Frikyrkor och studieförbund har själva varit delaktiga i processen som ledde till Sveriges demokratisering. Att läget nu ser annorlunda ut har gjort det uppenbart att systemet behöver reformeras, för att kunna bevara ett i grunden bra system.
Att regeringen nu vill ställa krav så att offentliga medel inte går till grupper som är våldsbejakande eller motarbetar demokratin är välkommet. Men för allt tal om tydliga villkor under pressträffen var dock en del av vad som faktiskt presenterades relativt luddigt. Om det för många samfund är en självklarhet att skriva under på vad kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter (S) talade om – alla människors lika värde, demokratins idéer och att ej diskriminera – väcks samtidigt frågor om hur dessa krav konkret kommer utformas och hur gränsdragningarna kommer se ut.
Det vore olyckligt om viljan att förhindra stöd till extremism även slår mot fredliga och välintegrerade grupper som måhända har en teologiskt konservativ och således från majoritetssamhället avvikande syn på vissa frågor, något även representanter för frikyrkligheten uttryckt oro kring. Risken är att exempelvis moderata muslimer marginaliseras, och att – med argument om att majoritetssamhället motarbetar minoriteter – extrema krafter växer på deras bekostnad. Själva motsatsen till vad man vill uppnå.
En ofta förbisedd lösning för dessa moderata krafter vore förstås att använda sig av möjligheten att ta ut medlemsavgift via skattesedeln, likt Svenska kyrkan. För muslimska samfund skulle det undergräva auktoritära staters möjlighet till ideologisk styrning. En möjlighet fler samfund borde använda.
