Otrygghet är ingen kommunikationsmiss
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerade i förra veckan "Öppna Jämförelser, Trygghet och Säkerhet 2019". Rapportens tema för i år är brott och brottsförebyggande arbete. Dock nämns redan i inledningen att det är svårt att hitta evidens för att en viss åtgärd ger eftersträvad effekt. En rapport som försöker länka ihop de två blir därför bara en beskrivning av två disparata skeenden.
Rapporten jämför fyra områden som utfallsindikatorer för hur drabbad en kommun är av faktorer som skapar otrygghet. Ett lågt värde indikerar i vilka kommuner det sammantaget inträffar minst personskador, utvecklade bränder i byggnad, våldsbrott samt stöld och tillgreppsbrott i. Dessa är valda utifrån att de dels ansetts relevanta utifrån vad som kan tänkas påverka tryggheten och dels för att man lyckats hitta data som mäter samma indikator i många kommuner. Det kan alltså finnas bortvalda indikatorer som myndigheterna antingen inte hittat bra data på eller som inte ansetts relevanta.
En Kalmarkommun återfinns långt ned på listan. Högsby hamnar på plats 279 av de 290 kommunerna, med en tråkig utveckling av personskador, bränder, våldsbrott och stölder.
Trots dystra siffror för Högsby framhåller rapporten att det på nationellt plan är ganska lugnt i utvecklingen. De utvalda indikatorerna inom brott, bränder och skador har i stort inte ändrats under de senaste tio åren.
Parallellt med detta har dock oron för brottsligheten i samhället ökat markant. Särskilt för män. Från ungefär 25 procent av männen och 30 procent av kvinnorna som i stor utsträckning kände sig otrygga i början av 10-talet, är siffran nu uppe i 45 procent för båda könen. Oron är också större i små orter i jämförelse med storstäder.
Det senaste decenniet har också innehållit en skriande ökning av upplevda, men inte nödvändigtvis anmälda, hot, trakasserier och sexualbrott.
Oavsett ansats framstår rapportens essens handla om hur trygg Sveriges befolkning upplever sig vara i jämförelse med hur trygga de borde vara. De fyra uppmätta indikatorerna minskar på nationell nivå, medan otryggheten ökar. Knasigt, verkar det som att rapportförfattarna tycker. Eftersom resten av rapporten består av porträttreportage om kommuner som är bra på att samverka och informera om trygghetsökande åtgärder. Som om den upplevda otryggheten beror på en miss i kommunikationen.
Närmare till hands finns en delförklaring om att oro gör att människor anpassar sig. Om man inte går ut på kvällen av rädsla för att bli rånad så blir man ju inte rånad. Bor man dessutom på en liten ort med vetskapen om att det kommer att dröja innan polisen kommer, så blir man nog ännu försiktigare.
Att införa lagstadgat tvång på kommuner att jobba brottsförebyggande, likt regeringen är på väg att göra (dir. 2019:94), ter sig hetlevrat i ljuset av att det verkar vara svårt att veta vad som påverkar vad.
Om det existerar en kommunikationsmiss så är det den mellan brottslingar och Justitia.
