Otidsenligt av LO
Under onsdagen kickade LO-förbunden för deras del igång årets valrörelse. Den uttalade ambitionen är att det ska vara den största fackliga valrörelsen på decennier. Enligt vissa bedömningar kan det rentav, åtminstone rent monetärt sett, vara LO-fackens största satsning på en socialdemokratisk valrörelse någonsin. Dels kommer man precis som under förra valet att satsa 30 miljoner för en socialdemokratisk seger. En gåva som också förenas med krav på vilken politik partiet ska driva, som när man nu kräver höjda kapitalskatter.
Därtill läggs ytterligare 20 miljoner för att bland annat nå alla medlemmar på telefon. Det kan man förvisso fråga sig hur väl det egentligen kommer slå ut. Inte bara i bemärkelsen att det är något otidsenligt i den digitala tidsåldern. Sverige är inte USA, där telefonsamtal och dörrknackning kan fungera som ett sätt att motivera kampanjarbetare. I Sverige kan det mycket väl uppfattas på annat sätt:
Oavsett om det riktar sig mot en yngre generation där många tycker främmande telefonsamtal är något obehagligt, stressade småbarnsföräldrar för vilka det snarare kan bli ytterligare ett störande moment i vardagen, eller erfarna generationer som föga uppskattar att någon försöker tala om för dem hur de ska rösta.
För att inte tala om integritetsaspekten i det hela. Det är en sak att hålla tal på torg, dela ut flygblad eller lappa brevlådor med information. En annan att något påträngande söka kontakt via vad som idag upplevs som en av de mest privata tillvägagångssätten, via ens telefon – ungefär som att tränga sig på i folks hem.
”Att en arbetstagare sympatiserar med ett annat parti än det socialdemokratiska innebär inte att den inte kan vara i lika stort behov av facket som övriga kollegor.”
Men att man är redo att gå så långt och satsa så stort skvallrar om oron kring att socialdemokratin inte längre är det otvetydigt dominerande partiet bland medlemmarna. Socialdemokraterna är förvisso fortfarande det parti som lockar flest röster, nästan 39 procent. Men Sverigedemokraterna växer, och har nu drygt 27 procent av medlemmarnas sympatier.
Det skulle på sikt kunna bli interna slitningar om förbundens identitet och politiska orientering. Det uppmärksammade fallet med en fackordförande inom IF Metall i Luleå, som petades på grund av sitt partipolitiska engagemang i Sverigedemokraterna, är ett exempel på hur det redan nu pågår. Det är inte heller det enda fallet. Efter valet 2018 försökte Transportarbetarförbundet utesluta en medlem som blivit kommunfullmäktigeledamot för Sverigedemokraterna i Kiruna, vilket lett till en fortfarande pågående rättstvist.
Man bör förstås har förståelse för att det av historiska skäl har uppstått nära band mellan LO-facken och Socialdemokraterna, olika sidor av arbetarrörelsen. Men det förtar inte det problematiska med att en rörelse med så pass stark ställning som LO-facken också använder den i partipolitiska syften när fokus borde vara att värna medlemmarnas intressen, oavsett deras politiska sympatier.
Att en arbetstagare sympatiserar med ett annat parti än det socialdemokratiska innebär inte att den inte kan vara i lika stort behov av facket som övriga kollegor. Och det är inte direkt som att det finns en uppsjö av fackliga alternativ att välja bland.
Men av Susanna Gideonsson, ordförande för LO, att döma kommer man köra in i kaklet i stödet för Socialdemokraterna. Samma dag som LO-förbunden höll sin valupptakt varnade hon i Aftonbladet Socialdemokraterna för att ”huka inför en högermajoritet i riksdagen”. Det vill säga samma partier vars sympatisörer snart också utgör en majoritet av hennes egna medlemmar.
