Östra Smålands landsting kroknar i sin ringhörna
Alla pratar om det. Att lägga ned landstingen. Varenda insändarsida i tidningarna tar upp önskningarna om att förpassa denna vårdform till de sällare jaktmarkerna. Till och med tidningskollegan Östra Småland reser frågan - på ledarplats! - i gårdagens tidning. Visserligen väljer man självfallet att förkasta idén, men ändå.
Den politiska redaktören väljer dock att göra det hela lätt för sig. I en generaliserande text förklarar han vilka alternativen skulle vara till landstingen. De är klara som korvspad, uppställda i varsin ringhörna: ”Det förskräckliga försäkringssystemet” mot ”det solidariska alternativet” (nu också med ransonering på sjukvårdstjänster). Försäkringssystemet avfärdas med att det skulle öppna för privatiserad sjukvård, samt att det skulle bli plånboken som avgjorde privatpersonens kvalité på vård.
Men det Östra Småland beskriver har inget med svensk politisk verklighet att göra. Inget etablerat partiprogram i det här landet föreslår införandet av ett privat försäkringssystem, där det är upp till den enskilde att betala in försäkringen eller ej. Det är en nidbild som sprids av vänsterdebattörer.
Så här ligger det till. Moderaternas alternativ till dagens sammanfallande skattefinansierade landstingsvård är en obligatorisk hälsoförsäkring. Förtydligat betyder det, med direktcitat från moderaternas partiprogram: ”Den obligatoriska försäkringsavgiften utgår i proportion till inkomsten. Uppbörden av avgifter administreras av staten. Landstingsskatten avskaffas. (...) Med hjälp av försäkringsavgiften finansieras en sjukvårdspeng som utbetalas till det försäkringsinstitut den enskilde väljer. (...) Ingen skall kunna nekas att teckna försäkring genom sjukvårdspengen(...).”
Så står det, punkt.
Nu är det så här: i och med att socialdemokratins ”solidariska alternativ” har börjat krokna i sin ringhörna så tar människor i allt högre utsträckning, exempelvis via sitt jobb, sjukvårdsförsäkringar i alla fall. Det växer just nu fram ett sub-system för vård som varken har med solidarisk finansiering eller obligatoriska försäkringsavgifter att göra.
Detta borde vara utgångspunkten för sjukvårdsdebatten.
I detta ljus bör vi granska landstingen.