Östersjöns säkerhet är också Sveriges

Beskeden från försvaret har varit minst sagt nedslående under den senaste månaden:
Ledare • Publicerad 25 januari 2013

Överbefälhavare Sverker Göransson meddelade sin bedömning att Sverige om sex år ska kunna försvaras på en plats i en vecka, hans företrädare Bengt Gustafsson hävdade att Sverige inte längre har någon fungerande incidentberedskap ens med två ­flygplan – och enligt ­Försvarshögskolans förre rektor Karlis Neretnieks är Sveriges förmåga att ta emot militär hjälp från andra ­närmast obefintlig.

I snart sagt alla frågor som rör försvaret finns Nato med som en väsentlig men ibland outtalad komponent, och det är därför med god timing som tankesmedjan Frivärld i veckan publicerar skriften Försvara Östersjön: Sveriges roll i Natosamarbetet.

Vad mer är, Frivärlds skrift ger välbehövlig ­konkretion åt de frågor det handlar om: Politiskt och militärt, men också geo­grafiskt. ”Karlstad. Kabul. Sak samma”, står det på Försvarsmaktens hemsida. Men det är naturligtvis ­Östersjön som är den ­främsta säkerhetspolitiska brännpunkten för Sveriges del, och det är om Östersjön bidragen handlar.

Mest konkret bland de ­medverkande i denna tunna men innehållsrika bok är den brittiske jour­nalisten Edward Lucas, som förordar svenskt deltagande i övervakningen av de ­baltiska staternas luftrum. Denna övervakning sköts i?dag av Nato. Men Sverige har, jämte Finland, mest att vinna på grannländernas säkerhet; detta vore ett sätt att ta ansvar. Och ”det skulle skicka en tydlig signal till Ryssland om att västs engagemang i Baltikum inte är en tillfällig välgörenhetsgest utan en bestående ­relation”. Det vore också en väg ut ur den återvändsgränd som frågan om ­Natomedlemskap har visat sig vara.

Mer abstrakt är Nato­experten Mike Winnerstig, som analyserar Östersjö­staternas säkerhetsintressen – ett komplex av in­tressen så tätt samman­flätade att det inte går att betrakta dem som skilda från varandra. Sveriges säkerhetspolitiska läge hänger samman med situationen i Finland, Baltikum, Polen, Tyskland och Ryssland. ”Det går inte att se att endast ett land skulle ­drabbas i händelse av en militär konflikt”, som försvarsminister Karin Enström uttryckte det i en debattartikel i går.

Någon gemenskap, i den mening som förutsätts i den svenska solidaritetsför­klaringen, är det dock inte fråga om. Det är till exempel långt ifrån självklart för ­Finland, skriver Winnerstig, att vid angrepp från externa aktörer ge militärt stöd till någon av de baltiska ­staterna. Och vad Sveriges löfte att inte stå passivt om någon annan stat drabbas innebär, vet ingen heller.

Det stora frågetecknet i?sammanhanget, som ­dessvärre inte behandlas närmare i denna skrift, är emellertid utvecklingen i?Ryssland. Nationalismen, korruptionen, den växande medelklassen och stormaktsanspråken är vid det här laget välkända fenomen; vad som saknas är en uttydning av hur de förhåller sig till varandra, och vilken den övergripande tendensen är. För det är dock omkring ryska minoriteter, ryska handelsvägar, rysk militär förmåga och ryska onda aningar om inneslutning som det mest sannolikt uppstår konflikter i det säkerhetskomplex som heter Östersjön.

Kommentar: Daniel Braw

Daniel Braw
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.