Oroande lag om organdonation
Närstående ska inte längre få lägga in sitt veto angående organdonation då den avlidnes vilja inte går att klarlägga. Organbevarande intensivvårdsbehandling, såsom intubering, kan påbörjas innan donatorn är avliden och pågå i 72 timmar, utan att sjukvården känner till den döendes vilja. Det blir verklighet när den nya lagstiftningen börjar gälla på fredag.
Två utredningar har genomlyst frågorna om att möjliggöra för fler organtransplantationer: ”Organdonation – en livsviktig verksamhet” SOU 2015:84 samt ”Organbevarande behandling” SOU 2019:26. Även två propositioner har lagts, men en drogs tillbaka då ett förtydligande angående den organbevarande behandlingen var nödvändigt. Regeringen återkom sedan med den proposition som bifölls av riksdagen i maj.
Organdonationer räddar liv och det är därför naturligtvis viktigt att fler är villiga att donera. Men, de avsteg den nya lagen gör från grundläggande principer om mänskliga rättigheter är oroande. Perspektivet som ledsagat utredningarna har varit för ensidigt och uteslutande haft fokus på att donation räddar liv samt allmänintresset för fler organtransplantationer.
Under debatten i kammaren, då propositionen klubbades, dominerade samma begränsade perspektiv. De döende donatorernas och deras anhörigas aspekter saknades, inte ens Kristdemokraterna pekade på dem och socialutskottet hade varit enigt. Samtliga partier beskrev att möjligheterna nu ökar för att donera organ, men osynliggjorde samtidigt det faktum att lagen innebär att den enskildes vilja kan rundas samt att den skapar incitament för precis det.
Det är illavarslande att grundläggande principer om autonomi och fri vilja samt rätten att inte tillfogas smärta eller skada nu frångås. Lagrådet framhöll i sitt yttrande från år 2020 att det finns ett grundlagsreglerat skydd mot att påtvingas kroppsliga ingrepp om det inte är för den egna individens skull. Man var även tveksam till att medgivande kan föreligga då patienten är medvetslös när den organbevarande behandlingen påbörjas.
”Svenska kyrkan har varit remissinstans och lyfte i sitt remissvar de avgörande etiska dimensionerna och människosynen, dessvärre utan att hörsammas.”
Svenska kyrkan har varit remissinstans och lyfte i sitt remissvar de avgörande etiska dimensionerna och människosynen, dessvärre utan att hörsammas. I sitt svar påpekar Svenska kyrkan att den tekniska utvecklingen har en pådrivande roll för normbildning och lagstiftning och hur detta ständigt måste vara föremål för kritisk och etisk uppmärksamhet.
Hur ett samhälle behandlar sina mest sårbara är ett mått på allas trygghet och tillit, skriver Svenska kyrkan. Man påtalar även riskerna med att sjukvården börjar betrakta den döende som en donator istället för som en patient i behov av palliativa vårdinsatser. Det är individens värdighet och självbestämmande som sätts på undantag genom den nya lagen. De närståendes möjligheter att upprätthålla den anhörigas värdighet och kroppsliga integritet försvåras och eroderas på sikt när deras rätt att förbjuda donation tas bort.
Den nya lagen ger uttryck för en människosyn där individen och hennes kropp ses som ett medel för att uppnå ett mål utanför och bortom henne själv. I mänsklighetens historia har ett sådant synsätt aldrig skapat ett gott och tryggt samhälle.
