Oregerlig riksdag är parlamentarism
Som väljare är det lätt att ha åsikter om vad ens folkvalda företrädare i riksdagen ska tycka och göra. Svårare kan det vara att förstå de arbetsmetoder som finns tillhands, hur politiken som hantverk går till. Något som ibland kan bidra till väljares eller aktivisters frustration över att politiken tycks gå för långsamt.
Att så är fallet är egentligen inte konstigt. Det kan snarare sägas höra till sakens natur; hur en viss yrkeskår – eller i detta fall förtroendevalda – arbetar kan vara svårbegripligt för vem som helst som inte har fått en inblick i det hela.
Märkligare är då att regeringen tycks se på riksdagens normala arbete som något problematiskt. Enligt källor som Sveriges Radio varit i kontakt med har riksdagsledamöternas aktivitet i form av skriftliga frågor till regeringen ”skapat irritation i regeringskansliet”.
Justitieminister Morgan Johansson (S) påpekar i ett uttalande att det förvisso är legitimt, men lägger samtidigt till att det ”binder upp” regeringskansliet – och beskriver det raljant som att riksdagsledamöterna ”tävlar med varandra”.
”Det är som att allt riksdagen gör är fel.”
Ett respektlöst sätt att betrakta vad som ett helt normalt inslag i riksdagens arbete, på samma sätt som att hålla ett anförande eller göra en interpellation. De skriftliga frågorna utgör en av oppositionens parlamentariska metoder för att kunna ställa regeringen till svars eller informera sig om dess arbete. Att försöka signalera att riksdagen bör dra ned på sitt granskande arbete skulle fördunkla regeringsarbetet och leda till bristande transparens. Vilket väl knappast skulle hedra ett regeringssamarbete som kom till i syftet att värna demokratin.
Och det är inte den enda punkt där livstecknen från riksdagen tycks förbittra regeringen. På ett liknande sätt har det uppstått frustration på sina håll över riksdagens tillkännagivanden, riksdagens på egen hand tillsatta utredningar, eller de många utskottsinitiativen. Socialdemokrater har kallat det för en inflation. Det är som att allt riksdagen gör är fel.
Att riksdagsarbetet på detta sätt har fått en ny vitalitet är inte ett så mycket en fråga om fåfänga ledamöter som vill kunna visa upp mätbart arbete, utan snarare ett styrketecken på en levande opposition. I sig vittnar det också om hur svaga de på varandra följande Lövfen-regeringarna faktiskt varit.
Man kan undra vad som kommer härnäst. Frustration över att oppositionen ställer sig i talarstolen? En ödmjukt framförd kritik om att det skrivs för många debattartiklar? Nog kan man tycka att regeringen borde tåla en levande och verksam opposition. Det hör till de parlamentariska spelreglerna.
