Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.
Förslaget på en extra ändringsbudget från Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet med ytterligare 2,5 miljarder kronor till välfärden möttes omgående av en slags stickpårsinvändning om att förslaget var ett avsteg från den gällande budgetordningen och därmed skapar oordning.
Finansminister Magdalena Andersson varnade redan för en vecka sedan för att ”Om bilden i omvärlden blir att Sverige inte har någon ordnad budgetprocess, det är klart att det skulle skada förtroendet”. Företrädare för Centerpartiet som Vassmolösabördige Emil Källström följde upp kritiken och talade om vikten av en ”ordnad budgetprocess”.
Det framstår mer som krishanteringsargument än som en presentation till det statsvetenskapliga seminariet. Utskotts rätt att resa initiativ diskuterades av budgetprocesskommitten som slog fast att de förekommer i samband med ”kris, ekonomisk eller annan” och att de kan ”behandlas vid andra tidpunkter än i samband med den ordinarie budgetberedningen”.
Med tanke på att regeringen redan tre veckor efter att budgeten trätt i kraft tar initiativ till en välfärdssatsning på fem miljarder kronor torde krisrekvisitet vara uppfyllt med bred marginal. Ändringsbudgetinstrumentet ska rimligen användas restriktivt.
Och någon reglering över vilka förslag som bör innefattas i ändringsbudgeten finns inte, bara den kompletterar den ordinarie budgeten.
Hade förslaget på välfärdsmiljarderna varit ofinansierat hade saken varit en helt annan. Nu är anslagen till skola, vården och omsorgen i den dock finansierade krona för krona. Budgetramverket syftar inte till att försvaga de folkvaldas makt utan att förhindra att hoppande riksdagsmajoriteter utan att ta ansvar för helheten ökar på utgifter som är ofinansierade.
En välfärdskris i kommuner och sjukvårdsregioner skulle om något underminera trovärdigheten för det svenska budgetramverket, om inte hos ”omvärldens” investerare så hos den svenska väljarkåren. Det är sådana kriser som ett rätt använt ändringsbudgetinstitut ska förebygga.
Diskussionen om budgetramverket handlar om något annat. Om att Socialdemokraterna på grund av Januariavtalet förlorat initiativet i välfärdsfrågan och att Centern tvingats inse parlamentarismens spelregler.
