Oppositionen styr riket

Vad som nu händer är att oppositionen också styr riket. Reformen av Arbetsförmedlingen fick skjutas upp under hot om misstroendevotum. Hotet om extra budget från riksdagen fick regeringen och dess stödpartier att i panik lägga fram ett eget förslag, trots att deras egen budget bara hade varit i kraft i 20 dagar.

Och nu blir det ändå inte regeringens politik som går igenom. Med det förslag som moderater, vänsterpartister och kristdemokrater har enats om och som Sverigedemokraterna stödjer går mer pengar till kommuner och mindre till friår och riktade kommunbidrag som inte används.

Det märkligaste i denna historia är att regeringen inte med någon trovärdighet kan försvara de utgifter som nu stryks. Dels har den i princip gått med på att kommuner och regioner behöver mer pengar. Dels är de reformer som slopas sådana som rimligen är djupt impopulära bland socialdemokrater. Friåret är en eftergift åt Miljöpartiet, ingångsavdraget en eftergift åt Centern. Båda går emot vad Socialdemokraterna tror på.

I normala fall hade S gjort exakt samma prioritering som den samlade oppositionen nu gör. I den uppochnervända värld som har inträtt i och med januariöverenskommelsen måste Socialdemokraterna säga nej till välfärdsmiljarder, betala folk för att vara lediga och hävda att budgetprocessen i riksdagen kräver denna besynnerliga ordning.

Verkligheten är dynamisk, januariöverenskommelsen är statisk. Trots att alla kan se var behoven är störst, måste januaripartierna hålla fast vid sitt avtal. Skulle politiken utformas efterhand, skulle samarbetet bryta samman av brist på gemensamma värderingar.

Januaripartierna kommer säkert att beskriva den samlade oppositionens budgetinitiativ som ett hot mot ordningen. Men den ordning som januariöverenskommelsen har etablerat är ohållbar - inte bara för partierna som har ingått den utan också för Sverige.