Opposition med förnuft

Spåmännen, och gummorna, utgick från hur oppositionsarbetet länge bedrivits i riksdagen. Under Mona Sahlin-åren drev Socialdemokraterna en populistisk identitetspolitik och partiet intog en ohistorisk kritisk inställning till polis och försvar. Håkan Juholt förde politiken åt vänster och intog positioner som skulle vara omöjliga att realisera i regeringsmakten.

Det påminde om de gamla Moderaterna som trodde att stora skattesänkningar skulle finansieras med neddragningar av presstödet.

I oppositionens roll ingår att ifrågasätta och kritisera. Alla parter som har haft erfarenhet av arbete i regeringskansliet vet att den korta vandringen från Helgeandsholmen där riksdagshuset ligger till Rosenbad också är en promenad till helhetsansvar. För varje steg sjunker tonläget. Men det seriösa oppositionspartiet tar ett parlamentariskt ansvar. Inte att se till att regeringens budget, exempelvis får stöd. Regeringen svarar inför riksdagen. Det gör inte oppositionen. Oppositionspolitik baserade på ofinansierade krav eller på åsidosättandet av statens kärnuppgifter urholkar dock förtroendet för det politiska systemet.

Ingen kan i dag emellertid hävda att Moderaterna hamnat i något parlamentariskt maktvakuum.

Partiet fick igenom en budget tillsammans med Kristdemokraterna, medan regeringsförhandlingarna pågick, som präglades av M-märkta skattesänkningar och KD-etiketterade sociala reformer. Försvaret har fått mer pengar liksom polisen. Och under Coronakrisen var det moderatanställda jurister som höjde varningsflagg för de demokratibrister som ingick i regeringens krislag och som sedan formulerade de krav på en oberoende Coronakommission som nu läggs fram av ministären. Partiets dna, i fråga om värnandet av rättsstat och kontroll, blev åter synlig.

Moderaterna har tillsammans med Kristdemokraterna också drivit regeringen framför sig när det gäller att säkra finansiering av välfärden genom parlamentariskt sett oheliga allianser. Kommentarerna stannade på den punkten vid det politiska maktspelet. Men inriktningen var också att likna vid en policysignal om att den mer positiva inställning till välfärdsstaten som etablerades under Reinfeldteran är fast förankrad i partiet. Satsningen gick hand i hand med Kristerssons betoning av de små gemenskaperna och med den närmare relationen till KD och dess starka sociala profil.

Detta oppositionsarbete som prioriterar överenskommelser och initiativ kan ses som en återgång till den linje som historiskt varit Moderaternas.

I tidskriften Respons nummer 3/2020 understryker statsvetarprofessorn Ludvig Beckman hur partiet historiskt bekänt sig till ”samarbetsdemokratin” istället för den Socialdemokraters och Liberalers mer renodlade parlamentarism där som i det brittiska underhuset regering och oppositionsföreträdare sitter på var sin sida. Där saknas ordet kompromiss.

Statsvetarnestorn Sverker Gustafsson har också i samma tidskrift understrukit hur i en svensk kontext konservativa är inriktade på praktiska lösningar som tillgodoser motstående intressen i motsats till ”nyliberalers icke förhandlingsbara utopism”.

Den pragmatism i val av samarbetsparter som Ulf Kristersson visat är således ingen hastigt påkommen strategi som ska ses utifrån Sverigedemokraternas entré i rikspolitiken utan korresponderar med partiets tradition och syn på politik.

Det parti som har anspråk på statsministerposten och på att leda regeringen har att signalera ”regeringsduglighet” också i opposition.