Om rätten att skriva - och om konsten att läsa

Knut Hamsun, den norske nobelpristagaren, var politiskt engagerad och blev på sin ålders höst en glödande nazist. Gör det honom till en sämre författare?

Både Goebbels och Stalin var mycket belästa. Det hindrade dem inte från att arrangera bokbål och att mörda regimkritiska författare. Kan man därav dra några generella slutsatser om män med förnamnet Josef?

Det vore enkelt att svara nej på dessa frågor, men det vore att göra det alltför lätt för sig.

Att jag ställer dem just nu beror dels på att jag läst Henrik Berggrens intressanta biografi om Olof Palme, dels på den diskussion som uppstått kring Mario Vargas Llosas skildringar av sex. Han har beskyllts för att vara gubbsjuk. En anklagelse som ofta riktas mot män över 55 om de kastar lystna blickar på en yngre kvinna.

Jag tycker att Vargas Llosa och alla hans kollegor har rätt att skriva vad de vill. Den som kräver något slags politisk korrekthet av författarna, borde också berätta om vem som ska hålla i censursaxen och i förlängningen sätta tändstickan till bokbålen.

Av en van läsare borde man också kunna kräva att de förstår att de åsikter en romangestalt luftar inte nödvändigtvis är författarens egna. Tur är väl det. Många författare är betydligt tristare än dem de skildrar.

Vi ska se upp för åsiktspoliser även när de är förklädda till litteraturkritiker.

Är det bra att läsa böcker även om böckerna är dåliga?

På den frågan finns det många svar. Ett vanligt sådant är att populärlitteraturen öppnar portarna till de bättre böckerna, till den riktiga litteraturen. Enligt den teorin skulle en Camilla Läckberg eller Henning Mankell inspirera till läsning av Joyce Carol Oates och Per Olov Enquist. Det är en tes som vissa förläggare omfattar med stor entusiasm. Dock är den svår att belägga.

Men det kan aldrig vara fel att läsa böcker. Själva processen att läsa är berikande. Den väcker tankar. Den föder idéer. Den ger erfarenheter. Den vidgar horisonter. Den ger kunskap. Den stimulerar den egna fantasin. Den gör oss inte till bättre människor – se exemplet ovan med de monstruösa herrarna Josef & Joseph – men till bättre rustade människor. Vi får fler verktyg i vår arsenal.

Ju bättre böcker, desto större upplevelser och vassare verktyg. Ju mer träning desto bättre resultat. Att bli en god läsare är lika svårt som att bli en bra lyssnare. Det handlar om att kväsa det egna jagets behov av att ständigt stå i centrum.

I en intervju berättade den oförliknelige Clint Eastwood om att det var själva essensen i skådespelarkonsten – att kunna lyssna.

Den stora författaren lyssnar, formulerar och gestaltar sin tids frågor. I igenkännandets ögonblick glömmer läsaren för en stund larmet utanför sitt fönster och följer med på en resa utan synligt mål.

Den stora politikern lyssnar och formulerar sin tids frågor. Men om vi ska följa med vill vi alltid veta vart vi är på väg. Annars får politikern gå vilse på egen hand.

Lars Ragnar Forssberg