Oblygt försök att köpa hästfolket med nationalism
Det är ingen hemlighet att hästfolket är en röststark samhällsaktör. Förra året vann ryttaren Peder Fredricsson Jerringpriset för andra året i rad, trots att stödet hos allmänheten var lågt och betydligt fler ville se Sarah Sjöström som mottagare av utmärkelsen.
Rimligen var det detta omvittnade engagemang som fick Sverigedemokraterna att i samband med Gothenburg Horse Show i våras lansera ett hästpolitiskt program. Med löftet om en ”hästvänligare politik” skulle hästfolket vinnas för SD - men så få som de konkreta åtgärdsförslagen, borde det vid det här laget ha funnits tid att försöka föra fram dem. Så har inte skett.
Det som sticker ut mest är löftet om att främja vissa hästraser. ”Våra svenska hästar håller hög klass, så väl sportsligt som inom avel och uppfödning”, skriver SD. ”SD värnar om avel av våra inhemska hästraser som vi bör förvalta till nästkommande generationer - här behövs insatser.”
Så angeläget som detta uppges vara hade man kunnat förvänta sig en mängd riksdagsmotioner om hästavel från SD. Insatserna måste ju preciseras. Är det ett nationalstuteri för nordsvenska brukshästar partiet efterlyser, eller bidrag till hästuppfödare? Tid har det inte saknats heller. Nyvalde riksdagsledamoten för Kristdemokraterna Jimmy Loord har sedan valet hunnit lämna in fyra egna motioner.
Men om inhemska hästraser, kallblodstravaren eller den nordsvenska brukshästen finns inte en enda aktuell motion signerad SD. Ingen SD-motion har lämnats in överhuvudtaget sedan partiet kom in i riksdagen. Däremot har Centern motionerat om att införa en lägstanivå för så kallad gynnsam bevarandestatus för den nordsvenska brukshästen.
Det närmaste man kommer ett SD-intresse för frågan är en motion från 2014 om att bevara lantraserna, där partiet sa sig vilja ”rädda och skydda de utrotningshotade svenska lantraserna”. Det är dock ett stort avstånd mellan denna defensiva åtgärd (som redan utförs) och idén att främja avel av hästar för tävling med ännu obestämda insatser.
De inhemska hästraserna är dessutom inte utrotningshotade. Den nordsvenska brukshästen är med drygt 20 000 individer Sveriges femte vanligaste häst. Gotlandsruss kommer på åttonde plats. Är det i detta läge motiverat med lagstiftning eller bidrag för att styra marknaden? Knappast.
Och det var väl aldrig heller avsikten. Poängen med SD:s hästpolitik är kombinationen av en röststark väljargrupp och möjligheten att göra nationalistisk politik av en hobby som de flesta aldrig har sett någon politisk dimension i. De väljare som lät sig övertygas lär bli djupt besvikna.
