Nyproduktion utan efterfrågan
Hur ska människor få någonstans att bo? Genom att det byggs mer, kunde man tycka - och så hävdas det också ofta, inte minst inom bostadspolitiken som har kommit att bli närmast synonym med olika stimulanser till nyproduktion.
Tyvärr är det en lösning som inte tar hänsyn till vad en nyproducerad lägenhet kostar och vilka inkomster människor i allmänhet har. Dagens Nyheter räknade nyligen ut att knappt hälften av invånarna i Stockholms län når upp till ett inkomstkrav på tre gånger hyran för en nybyggd tvårumslägenhet. Fyra av tio har inte ens råd med en nyproducerad etta.
Motsvarande uträkning kan göras i Kalmar län. Medianinkomsten år 2016, det vill säga den mittersta inkomsten bland invånarna, var 271 607 kronor. Om hyresvärden ställer kravet att inkomsten ska vara tre gånger högre än månadshyran, räcker denna medianinkomst till en hyra på 7 545 kronor. Den genomsnittliga hyran för en tvårumslägenhet i kommuner med färre än 75 000 invånare var samma år 7 148 kronor (offentlig hyresvärd) respektive 7 363 (privat). Närmare hälften av befolkningen har alltså inte en inkomst som räcker till en nybyggd tvåa.
Att mer än hälften uppfyller kraven innebär dock inte nödvändigtvis att de skulle uppleva sig ha råd. Hyresrättshushållen i den statistiska mitten betalar 28,2 procent av den disponibla inkomsten för sitt boende. Medianinkomsten efter skatt för personer äldre än 20 år var i Kalmar kommun 222 019 kronor år 2016. En bostad som kostar 28,2 procent av den disponibla inkomsten får inte vara dyrare än 5 200 kronor, vilket i nyproduktion innebär en enrumslägenhet. Och detta är medianvärden - hälften av invånarna befinner sig under denna inkomstnivå.
Inget tyder heller på att betalningsförmågan skulle öka. En kommun som Kalmar växer i hög utsträckning genom inflyttning från utlandet, det vill säga av personer som generellt har lägre inkomster och svagare ställning på arbetsmarknaden. I somliga kommuner löser man det problemet genom att helt enkelt slopa inkomstkrav och hoppas att hyresgästerna har råd att betala hyran i längden. I ett system som det svenska, utan depositioner och med starkt besittningsskydd, är detta ett risktagande av stora mått.
Att bostadsbyggandet nu ser ut att mattas av, och det efter att aldrig ha nått de nivåer som ansågs nödvändiga för att hålla takten med befolkningsökningen, borde vara ett tillfälle att fundera över vilka det egentligen byggs för. Att det finns ett stort behov av bostäder är uppenbart - men det innebär inte att det finns en stor förmåga att betala för nybyggda bostäder.
