Nygammalt är bäst

Den nymoderata tiden är förbi - och därmed den loggan - när Moderaterna går in på en ny resa - ett tredje skifte såsom det uttrycks ”Moderaterna efter Alliansen”.

Visst finns där en alldeles egen anpassad liberal moderat historieskrivning som lyfter fram Gösta Bohman som Kristersson sägs ha skapat Moderaterna som det är i dag. Referenserna till Bohman i dagens M-debatt handlar framför allt om att han befann sig i en tid där folkpartiet och Centern inte var tydliga bärare av borgerliga värderingar - som när partierna i dag är en del av det rödgröna regeringsunderlaget. Men tack vare Bohman fick Sverige inte som våra nordiska grannländer under 1970-talet något högerpopulistiskt parti i riksdagen.

Veckans moderata offensiv fortsatte således med ett skifte som markerar mot Reinfeldterans nya Moderaterna. Eller som framför allt skulle peka framåt i en tid med ändrat politiskt landskap och med Moderaterna som stått och stampat i opinionen efter en hel mandatperiod som inte gick partiets väg.

De nya Moderaterna hade inte svaren gällande migrationen, de blev för rädda för att ta debatter om exempelvis Nato där den rådande folkopinionen inte stod på dess sida och de satte en munkavle på sig självt i kulturfrågorna. Och de teg om partiets liberalkonservativa rötter. Där finns en upparbetad skuld med dyrbar ränta. Loggan som formellt nu plockades bort har i realiteten sedan länge också varit överspelad.

Men den som väntade sig tal om systemskifte i likhet med Bohmans liberala revolution eller våldsamma angrepp på de gamla moderaternas favorithatobjekt som fackföreningsrörelsen fick istället lyssna till ett budskap präglat av kontinuitet och ansvar.

Här finns något av den svenska liberalkonservatismens dna sammanfattade i ord som att respektera institutionerna och säga nej till politiska revolutioner.

Nya Moderaterna är visserligen borta. Ordet nya står dock fortfarande högt i kurs. Epitetet nya placeras istället före den svenska modellen som ska värnas och justeras. ”En ny svensk modell”.

Kristersson lät också väldigt lik Reinfeldt när han talade om hur välfärdsstatens vuxit fram medan han visade bilder på gamla S-affischer. Och när han talade om hur den svenska modellen inte längre fungerar. Modellen är inte fel i sig, den ska arbetas om för att korta köer. Förändras för att skapa trygghet. Kristersson lyfte samtidigt fram frågor där Moderaterna aldrig varit någon ”front-runner”, som klimatet och jämställdheten.

Skiftet som retoriskt framhålls och som understryks med logghamn som doftar 1970-tal förefaller mer vara en uppdatering där de bärande delarna av de politiska förändringarna bevaras.

Nya Moderaterna var faktiskt mer än migrationspolitiken. För första gången skapade Moderaterna en politik som rymde hela befolkningen med breda skattesänkningar i kombination med en välfärdspolitik, istället för att rikta sig till smala väljargrupper. Sossebesattheten ersattes av pragmatism.

Ulf Kristerssons ”nya svenska modell” har också förutsättningen att bli en berättelse som med betoningen på ny betonar reformer före reaktion och experiment, med understrykandet av svensk ser betydelsen av sammanhållande kitt för individen och med ordet modell vittnar om tilltron till politikens kraft.

Moderaterna är helt enkelt bäst som nygamla.