Nyårsdikten som förvanskas

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten ropas det ut från Skansen vid tolvslaget. Samlingen uppläsare är namnkunnig med Anders de Wahl, Jarl Kulle, Margareta Krook, Jan Malmsjö, Malena Ernman och många fler. Inför 2021 var det Sofia Helin som läste Tennysons mest kända dikt från 1850. Framförandet började sändas i radion på 1930-talet, upphörde på 1950-talet och återupptogs av Sveriges Television 1977.

Men det finns andra klockor som sedan över sextio år ljuder i radion i den nu sällan så bistra nyårsnatten. Det är landets alla domkyrkoklockor. De går förstås att höra i verkliga livet om man befinner sig en stiftsstad. Men i Sveriges Radios utsändning kring tolvslaget får vi höra dem alla.

Sedan ett tiotal år är det inte enbart klockorna från domkyrkorna i Svenska kyrkan i nu befintliga stift. Förutom de tretton svenskskyrkliga får vi också lyssna till den katolska domkyrkan S:t Eriks klockor. Liksom också de historiska domkyrkorna i Mariestad och – till Barometerns läsares glädje – Kalmar. Varje domkyrkas klockor presenteras av programledaren Christofer Murray, inte sällan med formuleringar hämtade från inskriptioner på klockorna.

Klockornas klang blir en resa genom Sverige. Visby Sankta Marias klockor ringer över stadens ruiner och ut över Östersjön. Västerås klockor sjunger ut över Mälaren, Skaras klockor ljuder på Västgötaslätten, Kalmar domkyrkas klockor spelar ut över stad och Kalmarsund. Varje uppsättning ljuder olika, men med samma kraft ringer de till årsskifte.

I kyrkans historia har klockor använts i åtminstone 1500 år för att kalla till gudstjänst, bön, och högtider, sammankalla vid fara, för att bära bud och samla till information. Kyrkans klockor ringer ut det gamla året och in det nya som högtid. Som en sådan högtidlig tillkännagivande om årsskiftet är klockornas klang en del av vårt kulturarv och påminner om kyrkan och kristendomen som en viktig kulturbärare i Sverige. Ett ytterligare inslag i radioutsändningen kan illustrera det. Där framförs även In dulci jublio – en medeltida julvisa – som förkunnar julens budskap om barnet i krubban, det som är tidens början och slut.

Klockornas klang talar till oss. För någon påminner kanske domkyrkornas klockor om en särskild kyrkas klang på en ort där man bott lång tid. Kanske ger klockklangen också en förnimmelse av en gemenskap som är större. Inte minst vid ett årsskifte som detta när mycket blivit annorlunda sedan klockorna ljöd i nyårsnatten senast.

Restriktioner i antalet besökare har gjort att många som längtat till kyrkans gemenskap i gudstjänster och samlingar inte kunnat delta. Då kan klockringningen också ha en symbolisk betydelse. För att tala med biskopen och folkkyrkoteologen från 1900-talets första decennier Einar Billing – när kyrkklockorna ringer är det en påminnelse till folket i socknen om Guds närvaro.

För att återknyta till Lord Tennysons Nyårsklockor har dikten en strof som brukar utelämnas i tv-sändningen. Som den nu framförs får vi som slut höra en vällovlig önskan om att ringa in den tusenåriga fredens rike. Men dikten slutar egentligen med ”ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidande Messias!” Och det är just vad varje kyrkklocka gör när den ringer. Nyårsnatt eller inte.