Sverige placering högst uppe till höger på värderingskartan brukar tas som intäkt till att Sverige inte är som myten antyder ”landet lagom”. Placeringen vittnar om en långtgående sekularisering och att individualistiska ideal som självförverkligande väger mycket tungt.

Inte sällan används kartan som ett verktyg i den dagspolitiska debatten för att visa att traditionella, konservativa och religiösa värderingar är svaga i Sverige och därmed att ett dylikt budskap saknar stöd i väljarkåren.

Det vanliga kritiska förhållningssättet till internationella undersökningar lyser med sin frånvaro.

En snabb titt på kartan ger upphov till flera frågeställningar. Kan verkligen USA som ofta beskrivs som ett av världens mest religiösa länder anses vara mer sekulärt präglat än Frankrike? Är det rimligt att Japan verkligen beskrivas som så individualistiskt – andra skulle beskriva landet som mer traditionellt.

Kulturer är svåra att jämföra. Sambanden mellan religion/sekularism och exempelvis inställning till kvinnors rättigheter eller ansvaret för klimatet kan se olika ut i olika länder.

Här ses klimatengagemang som uttryck för modernistiska värderingar, men det kan ju också motiveras utifrån exempelvis ett religiöst förvaltarskapsansvar.

Eller för att ta ett annat exempel: I studien framkommer som i så många andra undersökningar det starka förtroendet svensken har för både stat och medmänniskor. Ska det tolkas i termer av frihetligt självförverkligande och ett antitraditionalistiskt sekulärt ideal eller ska det betraktas som exempel på auktoritetstro? Båda perspektiven är möjliga.

Om undersökningen används för att stärka bilden av det ”positiva” med självförverkligande individualism ger studien emellertid också nycklar till varför den svenska äldreomsorgen under många år prioriterats ned som politisk fråga.

I undersökningen utmärker sig de nordiska invånarna med jämföra europeiska länder i svaret på frågan om han eller hon har ett ansvar för en förälder som blir sjuk. 14 procent i Sverige anser att man absolut inte har någon skyldighet att ställa upp för en sjuk förälder.

För svensk del ligger svaren i linje med den förra undersökningen från samma institut där svensken rankade äldres position i samhället som näst lägst i världen. Då ansåg 67 procent att ”gamla inte är särskilt högt respekterade”.

Att äldrefrågan inte får det politiska genomslag som den förtjänar får här en förklaring. I en individualistisk kultur med självförverkligande i centrum tonas ansvaret för äldre ned och banden mellan generationer tunnas ut. Det är en slags frihet utan ansvar som växer fram.

Den som lyfter fram Sveriges position uppe i det högra hörnet som ett slags uppnått idealtillstånd har således många frågor att besvara. Det är möjligen ett önskat politiskt mål för unga individualister, men inte för äldre eller andra svaga och av politiskt stöd beroende grupper.