Nu ifrågasätts Babels hus på allvar

Här liksom ofta annars är det praktiken, inte orden som talar. Felbehandlingar blir färre, färre människor skadas, all vårdpersonal engageras tydligare i den enskilde patientens behandling. Fler får ta aktivt ansvar, och ohanterliga verksamhetspucklar jämnas ut. Det låter onekligen som en dröm, frammanad av någon reklamguru. Tydligen fungerar det också i praktiken.

I information från universitetssjukhuset i Lund kan man läsa följande motiv för diskussionerna och försöken:

”Man kan kortfattat säga att vårt nuvarande arbetssätt har kommit till vägs ände. Dagens organisationssystem bygger på stordrift och massproduktion, vilket infördes i sjukvården med början på sextiotalet. Stordrift innebär att varje funktion eller enhet, till exempel ortopeden, centraloperation, lab eller IT, är åtskilda och styrs var för sig. Systemet ger långa utrednings- och behandlingstider och skapar köer, motverkar kvalitetsarbete och föder frustration och en beskyllningskultur.”

Vilken sjukvårdspolitiker, läkare, sjuksköterska eller biträde kan undgå att känna igen åtminstone något? En gång skrevs romanen Babels hus på temat. Stora vårdcentraler har kommit att kallas ”Babels uthus”.

Det intressanta är inte om den så kallade magra sjukvården duger till allt och alla eller ej, utan hur lätt det kommer att vara för sjukhusledningar, kliniker, avdelningar och enskilda att pröva dess principer i verkligheten. För vår sjukvård är i dag just ett stordriftsystem för massproduktion, där landstingsorganisationer fungerar som tunga block som dominerar var sitt län. Hur många självständiga sjukhus som kan agera som förändringens förtrupp finns det? Hur många förändringsvilliga chefer som lyckas kan få utvidga sin verksamhet eftersom den går så bra? Och motsatt: hur många styrelser, nämnder och revir kan vi möta, bromspunkter för en nyordning som kanske är bra?

Nog är omdömet från Lund riktigt. Vi har byggt samman det mesta av vården till stora sammanhängande block, kännetecknade av hierarkier och centralstyrning, där utrymmet för lokal förändring är lika litet som gliporna mellan pyramidernas stenar. Vi ges få möjligheter att pröva, överföra idéer från andra typer av verksamheter till sjukvården, jämföra lokala försök med varandra och se vilket som fungerar bäst. Den utvecklingen förutsätter att många alternativ finns, alternativ som tävlar med varandra.

Hur ofta är vår sjukvårdspolitik i dag inte ett bråk om byggklossar, som ska ställas upp eller finnas kvar? Det vi borde diskutera är hur en miljö för alternativ och försök ska främjas, hur engagerade ska kunna göra vården bättre.