Nordstream en fråga om Östersjösäkerhet
Bygget av Nordstream 2, gasledningen som läggs från Ryssland till Tyskland genom Östersjön, var under en längre period hett debatterad, även i svensk politik. Inte minst, för svensk del, för några år sedan då ryska Gazprom var intresserat av att med anledning av bygget hyra Slite hamn på Gotland. Något som till slut stoppades – en säkerhetspolitisk vinst för Sverige, om än en förlorad affär för gotlänningarna.
Att politisera ledningar på Östersjön är problematiskt utifrån havsrättskonventionen. Men det kan påpekas att Ryssland inte drog sig för att med dess flotta visa hur man ser på den svensk-baltiska Nordbaltkabeln som löper från Nybro till Litauen.
Och vore det inte för Rysslands utrikespolitiska ageranden hade inte frågan om Nordstream varit lika laddad. Ryssarna hävdar att den bara är en för alla parter gynnsam affär – men det är de själva som gjort att frågan fått fler dimensioner.
I år har frågan tagit en ny vändning. Frankrike, som tidigare har uppmanat Tyskland att lägga ned projektet, kommer ej sätta press på den germanska grannen. Och USA, som tidigare införde sanktioner mot involverade tyska företag, har nu bytt strategi enligt topp-tjänstemannen Victoria Nuland:
Man motsätter sig fortfarande ledningen som sådan, men har fått till stånd en överenskommelse med Tyskland: Om Ryssland, som fruktat, försöker använda gasledningen som ett utpressningsmedel – som man tidigare gjort mot Ukraina med andra ledningar – blir svaret att införa ytterligare sanktioner.
”Den större faran ligger i att Ryssland kan använda ledningen som ett svepskäl för att stärka sin militära närvaro i Östersjön.”
Det hela sätter fingret på att det främsta problemet med denna ledning inte så mycket är frågan om gasberoende – det finns bevisligen vägar runt det och planer på motåtgärder. Skulle Tyskland till slut även lägga ned dess nuvarande kärnkraftsmotstånd skulle situationen ytterligare förbättras. Den större faran ligger i att Ryssland kan använda ledningen för att stärka sin militära närvaro i Östersjön.
Ändå är det ofta kring frågan om energiberoende som debatten har handlat.
Möjligheten att helt stoppa bygget var alltid mer eller mindre utsiktslös – Tyskland är EU:s största ekonomi, och dess energibehov går ej att bortse från. Att hitta ett sätt att hantera frågan gemensamt blev nödvändigt.
Men riskerna kvarstår. Att USA nu dock har kommit överens om en strategi med tyskarna, och dessutom slopat sanktionerna mot involverade tyska företag, bådar gott för det nödvändiga stärkandet av de sårade amerikansk-europeiska relationerna efter Trumps turbulenta år.
Goda relationer mellan Tyskland och USA är av central betydelse för Europas – inklusive Sveriges – militära säkerhet, och kommer att vara av vikt för att kunna hantera just en sådan situation där Ryssland stärker sin Östersjönärvaro.
Thomas Hermansson
