Norden ersätter inte Nato
”Går det här med Nato helt på tok kanske vi i Norge borde anmäla oss hos det finländsk-svenska militärsamarbetet. Som den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladet noterade var den norske generalen Sverre Diesens ord på Folk och försvar i Sälen i första hand ägnade att väcka uppmärksamhet.
Men det var ingen slump att resonemang av Diesen på måndagen citerades i försvarsminister Peter Hultqvists tal där behovet av ett trilateralt samarbete mellan Norge, Sverige och Finland betonades. Ett ”intensivt arbete mellan departementen”, pågår avslöjades det.
Från den stad som symboliserar nordisk gemenskap - Kalmar naturligtvis - kan inget annat än instämmanden komma. Den skandinaviska tanken må ha dödförklarats många gånger sedan Sverige inte trädde in på Danmarks sida i kriget med Tyskland 1864, men den får återkommande nytt liv.
Det är inte bara historiska skäl, de nordiska ländernas gemensamma historia och kultur, som talar för ett fortsatt utökat militärt samarbete. Diesen framhöll hur det sker en regionalisering av säkerheten också inom Nato i avsaknad av ett gemensamt hot. Det kan uttryckas i att för Medelhavsländerna är distansen till Moskva betryggande och blickarna vänds mot ”failed states” i Afrika och hotet från islamismen. I norr är beroendena mellan Sverige, Norge och Finland starka. Om Sverige ska få militär hjälp sker det via Norge samtidigt som Norge också är beroende av att Sverige försvarar sitt territorium vid en konflikt.
Men att beskriva de tre länderna som en ”strategisk ö” är möjligen att gå lite för långt. Danmark är porten till Östersjön där Bornholm kan beskrivas som landets Gotland. Och Danmark står utanför EU:s försvarssamarbeten. Det är Nato, Storbritannien och USA, som är grundstenarna i försvaret av nationen. Därför är det förenklat att benämna Danmark som del av ett ”geopolitiskt Mellaneuropa”.
Som Jan-Erik Andelin noterar i Hufvudstadsbladet var det Finlands president Sauli Niinistö som i september lyfte frågan om ett närmare samarbete mellan de tre nordiska staterna med ländernas stats-, försvars- och inrikesministrarna från Finland, Sverige och Norge. Mötet hölls tre veckor efter att Niinistö hade träffat Rysslands president Vladimir Putin i Helsingfors.
Och om Diesens syn på Nato är väl dystopisk – han kom med liknande varningar om ett försvagat Nato långt före Trump – så är kontentan i resonemanget viktigt. Ett Natomedlemskap ger bättre försvarsgarantier än avtal, men det kan aldrig ersätta det egna ansvaret för att upprätthålla territoriell suveränitet.
”En klar utgångspunkt för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik bör fortfarande vara att trygga vår egen ställning. Det gör ingen annan”, sade den finske presidenten i sitt nyårstal.
Men för Norge är Nato ändå grunden. Och i en krissituation där Norge tvingas prioritera exempelvis stödresurser är det gentemot Natoländerna som de bindande avtalen gäller.
Avtalsvägen som regeringen prioriterar som en ersättning för Nato med överenskommelser direkt med Natoländer är också vansklig. Avtal mellan departement är av politisk och inte juridisk natur och har därför en svagare ställning. De kan rivas upp och tolkas om. Och därför kan ett nordiskt eller ännu hellre ett skandinaviskt försvarssamarbete långsiktigt sett vara ett komplement men för Sverige och Finlands del inte ett alternativ till Nato.
Så kan en ny ton från regeringens företrädare också noteras i försvarsministerns tal. Innan regeringen la ambitionerna att skriva under FN:s kärnvapenförbud i papperskorgen var det USA och västvärldens kärnvapen som stod i debattens centrum. Nu varnade Hultqvist för den ryska kärnvapenupprustningen och allt intensivare övningar.
Maktkampen mellan UD och försvarsdepartementet synes vara definitivt över. Hultqvist närmast symboliskt lyfte fram att utrikesministern dagen innan konstaterat att ”ett väpnat angrepp mot Sverige eller användandet av militära maktmedel inte kan uteslutas”.
I Sälen 2020 begravdes således kvarlevorna av den sista UD-aktivismen.
