Nolltolerans nu mot judehatet
Om drygt en månad skulle statsminister Stefan Löfven ha öppnat ”Malmös internationella forum till hågkomst för Förintelsen och bekämpande av antisemitism”. På grund av Coronapandemin är emellertid konferensen uppskjuten i minst ett år. Därmed slipper regeringen ta emot internationella deltagare bara veckor efter det att antisemitiska slagord ekat över Malmös gator. Då hade fokus mer hamnat på Sveriges egna tillkortakommanden i kampen mot judehatet än på regeringens ansträngningar att få andra stater att intensifiera kampen mot antisemitismen.
”Khaibar Khaibar O judar, Muhammeds armé ska återvända”, skanderades det nämligen på arabiska i Malmö under upplopp natten till lördag, enligt flera källor. Khaibar var en plats där judar mördades år 628. Budskapet går inte att ta miste på.
Den tändande gnistan för kravallerna i Malmö var den bränning av Koranen som skedde i staden. I sak var reaktionen ett svepskäl för att angripa polisen. Den danske extremistpolitiker som sökt tillstånd för bränningen av muslimernas heliga skrift hade fått sin ansökan avslagen. Han blev också avvisad från Sverige och förklarad som persona non grata, icke-önskvärd, i l landet. När Koranen antändes samlade polisen in bevis för att sedan kunna gripa flera personer för hets mot folkgrupp.
På denna punkt är det lätt att förstå polisens agerande i syfte att förhindra den eskalering av våld i staden som var de danska extremisternas förhoppning. Vilket ”intryck” en handling förmedlar väger i rättspraxis också tungt för att avgöra om brottet hets mot folkgrupp har begåtts. Däremot har det inte ansetts vara straffbart att smäda eller uttrycka missaktning mot en religion. Den är ingen folkgrupp och det är svårt att tro att en bränning av en Bibel hade utlöst samma polisiära reaktion. Lagen om hets mot folkgrupp är ett viktigt instrument för att kunna skydda minoriteter som försvarar det liberala samhället, den står inte i motsättning till det. Men än en gång visar sig tillämpningssvårigheterna.
Ett vanligt inslag i antisemitiska tankegångar och retorik är att judar eller staten Israel anklagas för skuld i alla möjliga sammanhang. Protester mot något helt annat utmynnar i antisemitism. Men det vittnar också om att judehatet fungerar som det förenande verktyget att tillgripa i uppviglingen mot polisen. Det speglar också utbredningen av antisemitiska tankegångar i staden. De rasistiska tongångarnas art skulle vanligen förknippas med extremistiska grupperingar, här skriks slagorden ut av personer från betydligt bredare grupperingar.
Flera imamer gjorde stora insatser för att söka gjuta olja på vågorna. Rosengårdsbor visade sitt djupa missnöje över upploppen. Religiösa motiv till våldet tonas också ned i efterhand av företrädare för polis och Malmö kommun.
De drivande våldsverkarna är säkerligen dåligt pålästa om den nära relation som Koranen beskriver mellan Bokens folk, mellan de abrahamitiska monoteistiska religionerna; judendom, kristendom och islam. Vilken roll antisemitiska föreställningar spelar i en bredare religiöst-politisk praxis är dock en annan fråga. Antisemitiska uttryck är ju dessvärre ingen ny företeelse i Malmö utan en sjuka som förgiftat syret i staden under många år, med ett judiskt exodus som följd.
Händelserna komplicerar också frågan om placeringen av det nya museum som ska uppmärksamma Förintelsen. Dragkampen om lokaliseringen anses stå mellan Stockholm och Malmö. Det lutar dock åt Malmö eftersom Januariöverenskommelsen stipulerar att inga nya myndigheter får lokaliseras till Stockholm.
Med ett år till konferensen i Malmö om antisemitism krävs fortsatta åtgärder på bred front. Seminarierna på konferensen löser i sig inte Malmö problem, men datumet är redan nu en viktig deadline för arbetet. Om inte svenska företrädare nästa år ska anklagas för att se flisan i utländska politikers ögon men inte bjälken i sitt egna.
