Neutraliteten under radarn när specialförbanden bildades

Det berättas i en ny bok- Från Savolaxbrigaden till Särskilda skyddsgruppen - författad av tre militärhistoriker vid Försvarshögskolan; Fredrik Eriksson, Lars Ericson Wolke och Gunnar Åselius. (Nordic Academic Press)

Bakgrunden var det nya krigets förändrade karaktär som det svenska invasionsförsvaret saknade förmåga att möts. Då som i idag förmodades ett anfall i Sverige föregås av ett skymningsläge, en gråzon mellan krig och fred, där fientliga (ryska) specialförband genomför sabotageaktioner på svensk mark.

Tidigt hade höga officerare odlat kontakter med likaledes neutrala Irland, men 1988 inleddes ett samarbete med Storbritannien när det gällde att utveckla svenska anti-sabotageförband. Efter att britterna hade framfört mycket kritiska synpunkter på svenska militärpolisers utbildning deltog brittiska instruktörer vid den så kallade ÖB-kursen på Karlsborg 1991 där den jägarbefälsgrupp som blev embryo till specialförbandet övade anti-sabotagestrid tillsammans med befäl från militärpolisen.

Sverige var detta år fortfarande neutralt. Brittiska instruktörer på svensk mark var rent formellt förenliga med neutraliteten så länge de var direkt involverade i utbildning av svenska soldater. Samtidigt visade det på hur stöd från ett Natoland var förutsättningen för att Sverige skulle kunna bygga upp det stående professionellt specialförband som i dag går under namnet Särskilda Operationsgruppen (SOG). Allt skedde också i hemlighet och det dröjde flera år innan existensen av specialförbandssystemet offentliggjordes.

I dag är SOG och dess stödfunktioner inom Specialförbandssystemet givna förmågor i försvarsmakten. Denna resurs fungerar som ett stöd för konventionella stridskrafter vid internationella uppdrag och finns för att kunna genomföra uppdrag som kräver särskilda förmågor, såsom avancerad strid eller fritagningsoperationer.

I tidigare forskning om det svenska specialförbandets tillkomst uppmärksammades att inrättandet av en grupp med särskilda förmågor var politiskt känslig. Operationsgruppen sågs som ett olämpligt namn och gruppen fick istället heta inledningsvis särskilda skyddsgruppen. Inledningsvis var fokus också i hög grad på personskydd av den svenska militärledningen.

I boken visar författarna att det också fanns ett visst kulturellt motstånd inom försvarsmaktens mot ett särskilt elitförband som befarades dränera armén och flottan på den högsta kompetensen och därtill bli kostsamt. Ett specialförband under Överbefälhavaren stod i motsats till ett industriellt utbildande av många värnpliktiga i en fredsorganisation.

Det är nog bortglömt i dag. Internationella insatser är inte längre bara fredsbevarande utan också fredsframtvingade och kräver särskilda resurser. Hybridkrig och irreguljär krigföring som det talas om i dag - där terrorism, gröna beväpnade män och cyberangrepp varvas kräver mer än värnpliktig personal. Särskilda operationsgruppen fungerar också som en strategisk resurs. Stöttar Sverige andra länder är tanken att vi kan få stöd när det behövs.

Författarna breddar också den etablerade teoribildningen om specialoperationer och visar att förband eller grupper med särskilda förmågor inte är något nytt i svensk militärhistoria. Det är fascinerade läsning från fritagningar på mitten av 1560-talet via de fruktade finländska kavalleristerna - hakapeliterna - under det trettioåriga kriget till hemliga aktiviteter i Värmlands skogar under det andra världskriget i samband med stöd till den norska motståndsrörelsen. Också de med brittisk assistens.

Boken är inget inlägg i någon säkerhetspolitisk debatt, men det uppmärksammade samarbete med Storbritannien vittnar om svenskt beroende av Nato-ländernas kompetens, erfarenhet och resurser. Och att både säkerhet och specialförband byggs tillsammans med andra.